Så tvinnas vi på något vis samman...

Sitter och ordnar mina garner....
mina....och Ingrids garner. 

Det berör mig inuti...att lägga samman hennes garner och mina garner...se hur hon lindat brodertrådarna precis som jag gör, nu så här ett halv sekel efteråt..
Lägger allt från fint silke till stoppgarn och märkgarn i min sylåda....och tänker tillbaka....

När jag var liten fanns släktingar kvar ur det urgamla gardet, gammelfastrar och gammelfarbröder. Man träffade dem ute på landet. Det var Signe och Lennart, alltid lika glada och skojsamma, idag kan jag lite undra om de var konstant berusade där nere i sin stuga....sittandes på ljugarbänken med lilla Marie, berättandes, som farfar, historier om KnixPelle och Klonkan...sprudlande, färglada och fantastiska människor sett ur ett barns ögon.

Så fanns där Ingrid och Bertil veritabla motpoler av värdigt lugn. Bertil som lever än och närmar sig de 100, Bertil med varma, snälla ögon men stort allvar och så hans fru Ingrid...barska, stränga, lite läskiga Ingrid, runt vem man nog gärna tog sig en omväg om det gick....
Ingrid vars ögon tycktes se på en hela tiden men som aldrig såg glada ut.

En del människor förstår man inte förrän det är för sent...kanske var det inte mitt att förstå....men i efterhand hade jag önskat att någon hade kunnat ta sig tiden att berätta och förklara....förklara så där som man inte verkade göra för barn förr i tiden.

Ingrid gick bort för någon år sedan och i städandet av hennes saker ringde Pappa och frågade om jag inte av en händelse ville ha Ingrids vävstol. De plockade ihop vävstolen och med den följde garner, sysaker och en hel del små leksaker som Bertil packat med till mina barn.

En dockservis och en jättefin barbiedocka från femtiotalet med mängder kläder, både original och fina, noga handsydda små kläder....Mindes då teckningen på väggen, i deras rum, på landet, teckningen undertecknad Marianne....flickan som inte fanns mer....och som det egentligen inte pratades om...

Flickan vars mamma satt på sängkanten på sjukhuset och sydde barbiekläder? 

Medan dottern tynade bort i cancer?

Flickan vars mamma aldrig kunde se riktigt glad ut igen? 

Flickan vars mamma kanske inte kunde hejda sina ögons resa
mot alla barn som lekte runt henne i världen, men inte i hennes värld längre. 

Jag önskar att jag inte tagit så långa omvägar kring denna barska kvinna....
Jag lägger samman hennes garner och mina garner och undrar om hon kände samma frid som jag gör när jag syr.
Om det fanns en tröst för henne i händernas meditativa, invanda rörelser över tyget.
Om hennes tankar flydde, som mina flyr, till henne nu,
till en annan som inte heller fanns längre...

...jag hoppas de är tillsammans nu...

Eeeh, ursäkta? Jag ska be att få reklamera!

Gratis karusell

Paket inslagna och utdelade, våfflor gräddade och uppätna, barn iordninggjorda och lämnade på skola, lektionsplaneringar kalibrerade...låter som inledningen på Sims eller ngt.

Nu är det hämtningen av yngste sonen kvar att ordna....men det får bero....jag måste få sova nu.....akut.....

Min hjärna åker gratiskarusell, inducerad av gissningsvis och förhoppningsvis virus....
och jag vill inte åka med mer nu :)

ZzzzZz

Om jag håller i pekpinnen så verkar han ha fått tag på retstickan

-Du.... var det krumelurer du kallade stripsen de hade här.....?? .....Fröken lågstadielärare??......Du vet det finns kurser för vuxna så du behöver inte skämmas eller så..... ;P

-En fyyyyra

Helt otroligt!!!!

Att människor har fördomar, visst det verkar ligga i vår natur.....men hur kan vuxna människor ge sig på små 7åriga barn?

Jag bara fattar inte!!!

Att uppleva rasism riktat mot en själv och de man bryr sig mest om är en chock som inte jordens all inlevelse kunnat förbereda mig på...

Jag önskar att människor fick möta varandra på riktigt 

och att folks fördomar skulle få en chans att prövas av närhet!

Det gör ont att möta rasism "first hand" och se att det på fullt allvar finns folk som helt utan spärrar kan ge sig på andra....helt oprovocerat!! Även små barn!!!

Baserat bara på saker de hört, saker de tänkt, saker de trott att de vetat och aldrig egentligen "prövat".

Om du vet med dig att du tänkt "att du visste någonting om någon annan som du egentligen inte kände"...

gör mig en tjänst...för din alldeles egen skull....

Sök upp någon och säg hej på riktigt....stanna upp en stund och känn efter....

och se om du fortfarande "visste någonting"

Svartfot anmäler sig

Jag har arbetsförbud....
*sucka lite rastlöst*

-Jag förstår inte vad det är med dig. Du får plötsliga anfall av otålighet och så tänker du ut ngt som bara måste göras....och så vill du köra på i den farten tills du tar slut. Du behöver vila!!

Jag har bara så trååååkigt.....och så är jag godissugen.....

Just idag vill jag städa trädgården, riva det gamla fula staketet, måla taket i vardagsrummet. Kanske städa hos kaninerna.....och det vore ju ett lysande sätt att ge astman en extra knuff.

Jag får nöja mig med att titta på när Göran arbetar.

Idag installerar han torktumlaren. Han mäter och kollar på nätet och är noga.....det är ju det här med faserna som jag inte riktigt förstår men som är viktigt...han kryddar berättandet med saker på nätet om proppskåp som smällt och tumlare som pajat.....

-Ska vi ta hit ngn då?
-Nejdå, jag kan sånt här.


Tror han retas lite med mig :)

-Åååååh jag är så rastlös.....

-No shit! Hör jag från min retsticka :)

När blev mitt liv så här underbart?

Det var en jättesvår sak att lämna ett liv med 13 år bakom sig och ett tag kändes det lite som jag tappat fotfästet helt som att mitt liv inte var mitt och aldrig riktigt skulle bli bra igen.

Nu tassar jag försiktigt runt i det som är mitt liv och även om mycket är helt annorlunda så känner jag en varm glädje i magen.
Välsignad.

I minnenas virvlar skymtar hon förbi...

Vi pussar varandra godnatt och när vi gör det far tanken
"tänk om det är sista gången" genom mitt huvud...

I morgon åker han till Luleå....med flyg.

Det är farligare i trafiken, det vet jag! Ändå finns ett litet nyp av rädsla i mig varje gång......
"tänk om det händer honom någonting"

Men just idag, sent på natten, i gränsen mellan vakenhet och sömn....flyter tanken ihop med en minnesbild från det förflutna.....
"Känslan av heltäckningsmatta mellan mina fingrar"

.....och när jag nästan ska somna ser jag henne.....
Liten, tofsar i mörkt hår, sitter i skräddarben i allrummet och sjunger i sin ensamhet....den sorgligaste sången hon vet
"pappa, kom hem, för vi längtar efter dig....kom innan sommarn är slut....lilla pappa...."
Tårarna rinner utför hennes kinder och ett litet hjärta värker......

Det är nog hon som viskar till mig att plan kan störta, att den som åker inte alls kommer hem snart....
Liten hand vinkar hejdå i sovrumsfönster, ramsar högt
"See you tomorrow, bye bye" medan hjärnan kämpar med språkbarriären efter ett annat ord än tomorrow, efter ett ord för sanningen.

Innan jag somnar för natten kramar jag, kärleksfullt leende, om minnet av henne, som jag skulle ha kramat en av mina elever och konstaterar att det var tur att jag själv kunde bli den vuxne som kunde trösta henne....

Jag hörde en glassbil idag.....

....är det sommar då?

Lite retsamt

Minipiller är inget för fyrabarnsmammor. Konstant en känsla av att vara gravid.....precis vad man behöver efter julens missfall....

Jag är trött, hungrig, illamående. Brösten har fel färg och ömmar, håret som brukar falla när jag är gravid bildar små fågelbon på kudden. Bäckenet påminner om tider i rullstol, sen gråter jag åt preeeeecis allt....sa jag att stekt falukorv luktar ruttet fläsk.....

12 dagar sen och ungefär lika många kritvita helnegativa gravtest har passerat...

Lite lagom trött på det här....

Så oändligt stort....

När jag var liten och försökte föreställa mig vart rymden tar slut, så minns jag hur det blev liksom konstigt stort och tomt....inuti...som att man fastnade i en känsla som var för stor att ta in.

För mig blir det precis likadant när jag tänker på hur sent Göran lägger sig och att han kliver upp klockan 5 på morgonen....men att jag ändå en snöig morgon med 15 minusgrader......möts av det här när jag ska iväg med barnen......

Min räddare av fågelungar...

Dottern och jag diskuterar mina minipiller.....tja....

Hon undrade över de förra årets två missfall....

och varför inte egentligen....hon frågade och måste ju få svar....

För innan jul var jag gravid igen och så pass gånget att jag hade hunnit köpa en liten julklapp....som nu ligger kvarglömd i en skrubb under trappan....

-Dina piller verkar inte funka så himla bra....

-Nej...det finns bättre piller, men jag är för tjock för att ha dom....de andra kallas p-piller och dom fungerar mycket bättre...fast de här ska vara säkra också...nästan helt...

-Du menar som 99%

-Jo kanske 95-99....men det betyder ju också att det kommer finnas de som blir gravida i alla fall....När jag blev det i våras hade jag spiral och den är ännu säkrare än pillrena...

-Men ska det vara så?

-Njae...fast jag verkar ha jättelätt att bli gravid, det finns familjer som kämpar i år för att kunna få en bebis....jag har alltid blivit gravid när jag velat bli det...och när jag inte tänkte det också tydligen....fast så har jag ju fått missfall...om man blir gravid och inte vill ha ett barn kan göra någonting som heter abort också...

-Vad gör man då?

-Tja...det är liksom som ett missfall, fast man går till doktorn och de ser till att man får ett missfall
.....om man inte ska ha en bebis...

-Men det verkar ju helt fel!

-Hur menar du då?

-Men om det är ett nytt litet, litet liv *visar med fingrarna* ska inte den få komma ut då.... och upptäcka den nya världen?....
......Istället för att bara..... *visar strypgrepp på sig själv och hänger ut med tungan*.... på en gång...

Fina lilla unge.....

Så slår det mig.....

.....när jag startar tvättmaskinen, att det nu är två veckor sedan jag knuffade på den där lilla distansen i låsmekanismen....och att tvättmaskinen fortfarande startar snällt och fint varje gång.....

Coolt....

För klen för denna bivack

Det är lite kallt om tassarna. Vet inte vad det är med gamla hus som detta. Även om lufttemperaturen är kring 20 grader så krävs det viljestyrka, en fleecefilt på lakanet och två täcken för att jag ska överleva nätterna här på vintern.

Det känns som att krypa ned i en sovsäck ute i snön....

Eller så är jag klen och ingen sann norrlänning trots mina 8 år i Boden.

Bredvid mig ligger Göran, han har bara ett tunt sommartäcke i sitt påslakan och menar att det är för varmt redan det. Barnen verkar inte heller lida, deras filtar hänger på sängkanten och täckena sparkar de av sig i sömnen.

Själv kryper jag huttrande ihop och värmer mig mot världens gosigaste och varmaste och erkänner slokörat att någon viking det är jag inte....

Tankar om en helg...

Idag åker Göran upp till Luleå för att jobba och träffa vänner. Vaknade till en gigantisk hög av överrasknings tv-serier att titta på medan han är borta *gulle dig* :) 

Idag är Edvin och Elvira hemma sjuka. Edvin böjar nog piggna till lite men Elvira låg i en hög i morse....

Känns som jag nästan inte hinner med att jobba, men jag jobbar hårt med min KBT läxa....

Insikten om varför jag oroar mig över det och att jag ju egentligen inte kan ändra situationen och att saker ordnar sig i sinom tid. 

Man får läxor hos psykologen....överaskande sådana....som att sitta bredvid en påse osorterad tvätt och se tv, eller laga mat i ett stökigt kök...eller börja spela Wow igen och bara starta spelet och låta det vara igång fast hela kroppen skriker "stäääääng av"  :)

Inser att allt detta besynnerliga inte ska utmynna i att jag sitter i en hög med disk och spelar tvspel hela dagarna utan att jag ska lära mig vilka mekanismer som håller igång ett många gånger ganska osunt driv...som lite tar slut på mig :) 
men ändå kan inte låta bli att le lite åt nivån av dekadens jag ska övas i :) 

I helgen blir jag själv i två dagar....jag längtar efter att få fira advent med barnen och jag längtar att få ligga på Görans arm och somna igen.....men mest av allt just nu...längtar jag efter att få vara själv :) 

Man måste nog känna mig för att veta att det är ett väldigt stort framsteg *smile*