När jag var liten och försökte föreställa mig vart rymden tar slut, så minns jag hur det blev liksom konstigt stort och tomt....inuti...som att man fastnade i en känsla som var för stor att ta in.
För mig blir det precis likadant när jag tänker på hur sent Göran lägger sig och att han kliver upp klockan 5 på morgonen....men att jag ändå en snöig morgon med 15 minusgrader......möts av det här när jag ska iväg med barnen......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar