Så tvinnas vi på något vis samman...

Sitter och ordnar mina garner....
mina....och Ingrids garner. 

Det berör mig inuti...att lägga samman hennes garner och mina garner...se hur hon lindat brodertrådarna precis som jag gör, nu så här ett halv sekel efteråt..
Lägger allt från fint silke till stoppgarn och märkgarn i min sylåda....och tänker tillbaka....

När jag var liten fanns släktingar kvar ur det urgamla gardet, gammelfastrar och gammelfarbröder. Man träffade dem ute på landet. Det var Signe och Lennart, alltid lika glada och skojsamma, idag kan jag lite undra om de var konstant berusade där nere i sin stuga....sittandes på ljugarbänken med lilla Marie, berättandes, som farfar, historier om KnixPelle och Klonkan...sprudlande, färglada och fantastiska människor sett ur ett barns ögon.

Så fanns där Ingrid och Bertil veritabla motpoler av värdigt lugn. Bertil som lever än och närmar sig de 100, Bertil med varma, snälla ögon men stort allvar och så hans fru Ingrid...barska, stränga, lite läskiga Ingrid, runt vem man nog gärna tog sig en omväg om det gick....
Ingrid vars ögon tycktes se på en hela tiden men som aldrig såg glada ut.

En del människor förstår man inte förrän det är för sent...kanske var det inte mitt att förstå....men i efterhand hade jag önskat att någon hade kunnat ta sig tiden att berätta och förklara....förklara så där som man inte verkade göra för barn förr i tiden.

Ingrid gick bort för någon år sedan och i städandet av hennes saker ringde Pappa och frågade om jag inte av en händelse ville ha Ingrids vävstol. De plockade ihop vävstolen och med den följde garner, sysaker och en hel del små leksaker som Bertil packat med till mina barn.

En dockservis och en jättefin barbiedocka från femtiotalet med mängder kläder, både original och fina, noga handsydda små kläder....Mindes då teckningen på väggen, i deras rum, på landet, teckningen undertecknad Marianne....flickan som inte fanns mer....och som det egentligen inte pratades om...

Flickan vars mamma satt på sängkanten på sjukhuset och sydde barbiekläder? 

Medan dottern tynade bort i cancer?

Flickan vars mamma aldrig kunde se riktigt glad ut igen? 

Flickan vars mamma kanske inte kunde hejda sina ögons resa
mot alla barn som lekte runt henne i världen, men inte i hennes värld längre. 

Jag önskar att jag inte tagit så långa omvägar kring denna barska kvinna....
Jag lägger samman hennes garner och mina garner och undrar om hon kände samma frid som jag gör när jag syr.
Om det fanns en tröst för henne i händernas meditativa, invanda rörelser över tyget.
Om hennes tankar flydde, som mina flyr, till henne nu,
till en annan som inte heller fanns längre...

...jag hoppas de är tillsammans nu...