Vi eldar
men inte alltid på nätterna....

Jag undrar om jag skulle få för mig, i mars så där, när termometern kryper upp till 16 grader att ta på mig bara en sommarklänning och spring ut barfota på gräsmattan....
Varför skulle det funka bättre inomhus?
*hutter*

Man testas ibland för att se om man håller.

Igår testades jag,
brev från A-kassan, trevligt formulerat,
Du tillhör inte A-kassan så vi förstår inte varför arbetsförmedlingen skickat anmälan till oss,
härifrån får du inga kassakort.

Det är då det händer, när jag ska falla ihop i en hög och ge upp, när jag ska krascha, då gör jag inte det.
Ledsen blir jag men....

Jag börjar tänka, hjärnan går på högvarv, snabbt gör jag en ny budget, snabbt tänker jag om hela vårat liv till en inkomst, bilen är redan såld i tanken, barnen går på biblioteket när de vill ha böcker, maten handlas än mer billigt och lagas med omsorg, den stora dyra soptunnan sopsorteras flitigt bort, bröd bakas, mobiltelefoner är ett minne blott....

Så var det ett registreringsfel,
som löstes med en knapptryckning av handläggare på A-kassans telefonkundtjänst.

Men mitt i allt finns ju planen kvar och den tanke som kom till mig i allt
"att för Guds barn samverkar allt till det bästa"
blir tydligt en läxa från en som tyckte det var dags,
om jag kunde leva på en inkomst, varför gör jag inte det?

Team

"Jag visste inte att vuxna spelade Wow"

Var kommentaren vi fick av en i vårt nybildade Wow-Team,
efter så där en hög med uppdrag som vi hjälpts åt med....
och det visade sig att han var i "vår ålder", typ delat med tre
och så ett par extra på-plussade.

Fast han hämtade sig med bravur och när vi sprang norrut kommenterade han att jag i alla fall var mindre än den gris vi passerade :)I Wow kan man vara 35 men en Gnome är fortfarande en Gnome.

Klockan är halv tre......hur vi ska orka upp klockan 7 när barnen vaknar,
det är mer än jag förstår :)Idag har vi provat att "vålda" lite på varandra.
Duell kallas det
och likt alla andra tillfällen då Jonas får en chans att utmana mig på någonting över huvudtaget
så vinner han.

Mamman lagar mat, för en gångs skull inte julmat :)

-Mamma, ska jag berätta värsta akrobattricket jag och Alma kan göra???

Äldsta dottern kommer inrullande i köket på Lillebrors minibil.

-NÄÄÄÄÄJ, Elvira, säg inget, berätta inte!!

Alma kommer rusande och lägger sin hand på Elviras mun.....till ingen nytta...

-Alma satt här uppe på mina axlar och vi körde flera varv runt, runt i vardagsrummet!
-Nej det är inte sant, jag bara råkade.......*tänker* jag trillade på hennes axlar när hon satt på bilen....och....

-Trillade uppåt?? frågar mamman med skratt i rösten -Det är ganska farligt det där!
-Men roligt, man skrattar massor !!

Så hämtar pappan kameran och barnen får visa sitt "värsta" akrobattrick.

Efteråt förmanar mamman och säger:
-Nu får ni inte göra så fler gånger, nästa gång ni vill skratta massor får ni titta på kortet!

Mamman utnämnde helgen till "lata dagar"

Så kom måndagen:
-Nej, idag är det en piggdag och jag ska skaffa mig kläder.....
förstå att jag har haft pyjamas på mig i två hela dagar och två nätter.

Julen 2009

Nog är det lite gulligt med Wow, i alla fall :)

Det finns direkta sätt att umgås och så finns det indirekta :)

Maken och jag har just slagit ihjäl några gruvråttor och lagt beslag på deras öron...
det kan man väl verkligen kalla helgmys för hela familjen?

Frågade Jonas....eller Shogoth om vi inte skulle ta en Tv paus....men det går inte det är nämligen så att det kan vara så mycket som 3 minuters väntetid på servern sedan vid inloggning...det kan man ju inte tåla :)
Bäst att sitta kvar då.....

Jaha.....då var det kört då.....
Julen 2009 går till historien som den då jag slutligen fastnade för World of Warcraft

Level 9 Gnome Mage

Klockan är straxt efter 7 när de andra vaknar.
Då har över 2,5 timma passerat, då blänker redan köksbänkarna och tvättkorgen är tom.
Mamman älskar historia, hon älskar att läsa.
Som barn reste hon i tiden, nu är jag Anna Vasa, tänkte hon, jag provar Karin Månsdotters skor och tänker mig styrkan i Elisabeth den 1:a av Englands inre.
Egentligen är nog mamman de där som aldrig nämns vid namn i de böckerna.
Hon är den där som vaknar före 5 och finner styrka i att tvinga upp kroppen och omedelbart arbeta hårt. Hungern är motivation, frukost äter man när de andra vaknar.
Det är kossorna som gäller, att tända eld och sköta om djuren.
Vadmal, inte siden, kanske hemvävda kläder.
Energin pumpar runt i kroppen och i den stilla mörka morgontimman får hon det där gjort som inte hunnits med. Silvret blänker, alla hushållsmaskiner också.
Tanken slår henne:

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
Snusande små andetag
hörs ifrån hela huset.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.

Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast mamman är vaken...

Så har man varit där, arbetsförmedlingen. Ett veritabelt kaos av människor i jakt på livet så här i jultid, livet eller a-kassan jag vet inte. Det var en salig blandning i alla fall från de som såg ut att redan ha gått i pension till de som var i min ålder och alla personlighetstyper man kan tänka sig. Det blev intressanta 2,5 timmars väntan :)

Jag lyckades i alla fall som första bedrift, som arbetslös, slå mitt personliga rekord på Tetris! Inte illa.

Sen lyckades jag stjälpa min handläggares koncentration helt genom att spontant häva ur mig:

"Godetid vilka vackra naglar du har"
*skratta*

Men hon var "superimponerad" över att jag redan sökt jobb, varit på en intervju och att jag redan sökt alla jobb som jag fick mig anvisat.

2,5 timma...
Det tog en stund det....

Christina hade hand om barnen och tur var nog det, jag såg ett barn på AF och det fanns knappt ens sittplatser så han såg inte jätteroad ut.

Barnen hade haft jordens mysigaste förmiddag hos Bjernhagens och väl hemma ville de tillbaka på en gång :)

Så då är man arbetslös då.
Hur känns det?
Inte så fruktansvärt som jag trodde men samtidigt lite konstigt.
Jag såg framför mig "söka jobb" kurser, datakurser och beting med jobbsök men det enda jag fick var en fin grön mapp med information, ett trevligt möte med en handläggare och en mailrapporterings tid i februari, samt möjligheten till en valfri jobbcoach.

Det börjar verka Jul.....

Lovefilm

Vi fick ett erbjudande på 8 filmer via Lovefilm när jag köpte glass här om dagen....det passar ju bra vid jul tänkte jag.

Så vi lade upp en "önskelista" nu i helgen.....
jag valde hälften och Jonas skulle välja hälften.

Filmer som ligger på listan just nu:

Maries lista

Jonas Lista

Känns som en hyfsat intressant filmjul.....

Julgranen

Det är någonting alldeles fantastiskt och ganska magiskt med en julgran.

Den liksom bara står där
men samtidigt infinner sig julen, både i huset och i hjärtat.

Jag har haft svårt att hitta inspirationen till julen i år.
Men trots bristande pyntinsatser från min sida så tog sig Jonas an det stora granprojektet.

Vi har en granhäck....det är ingen häck...det är en granskog i givakt.
En lång fin rad av ståtligt högvuxna granar som visserligen skymmer keramikugnsfabriken bakom vårat hus men som också skymmer det där underbara på himmelen som brukar kallas solen.

"Häcken" ska ned....
gran efter gran fälls och sågas upp i fina bitar.
Nu har vi haft en sågpaus ett tag då vi jobbat hela hösten men idag var det dags igen.

Så här står han nu, Jonas....
bredvid
årets gran

I något nedkapad version blev det så här. Vi som kört Disneygranar sedan 2000 fick oss kanske en minichock över denna glesa bjässe men det är vår granhäcks sista chans att imponera på världen innan den far till sommaren så låt gå för det.


Mest viktigt är kanske att julkänslan slutligen infann sig i alla fall lite grann i den stressade trötta mamman och nu brinner de fina oljelamporna från fyrklövern på skåpet där nere.

Morgonstund.

Halv fem är klockan när jag vaknar med ett rusande inre, redo och på språng.
Lyckas inte ens övertala mig själv att det till att börja med är lördag, att det också är jullov och att jag dessutom är arbetslös nu.

"Men titta fröken gråter..."
Idag igen skulle man kunna tillägga.

Så kom alltså dagen, den sista.
Kanske var det tur att jag hade bråttom hem, att jag fick åka på den dimmiga snöyriga E4:an i full fart och slapp slingra mig fram den lilla fina skogsvägen från Nävekvarn och hem.
Det hade nog varit mer jobbig och mer fullt av minnen att känna sig sentimental över.

Det var den sista dagen men också den första.
Första gången jag provar på arbetslösheten.

Jag är fostrad till arbete, arbete i alla lägen.
Arbetslöshet är nog en skam, i alla fall känns det så långt inne i minnesbanken.
Som att man gjort någonting fel, missat målet, inte ansträngt sig tillräckligt.

Ändå är det inte så inser jag nu när jag sitter här.

I bilen på väg till jobbet den gångna terminen har jag lyssnat på Winnerbäck i rätt stora mängder, en av mina absoluta favoritlåtar är "Eldvakt"
I ett passage sjunger han
"Jag är arbetslös och meningslös men lever glad ändå
för jag har valt att för en tid få leva så"

Nu har jag inte valt, det gjorde nyköpingskommun åt mig, men ändå.....kanske borde jag lyssna mer på Winnerbäck än på den där lilla känslan långt inne i bakhuvudet.

Kanske är det inte någonting jättehemskt som händer
Kanske är det bara någonting nytt och obeprövat, någonting som kommer ge mig en erfarenhet till i livet och i mötet med andra längre fram.

Så fröken gråter,
men inte för att hon blir utan sitt jobb
utan för att hon uppriktigt kommer sakna
alla barnen
alla kollegorna
atmosfären
och kanske lite också drömmen....
Drömmen om pärmarna som får stå kvar i hyllan.


Avslutar med en tokbra men helt orelaterad låt....utom just den strofen då :)
och att jag är rätt övertygad om att "allt ordnar sig"

Barnens julavslutning firades i Hedvigs kyrka inne i stan. Jättefint som vanligt med sång av alla barnen. Jag tycker det är roligt att alla avslutningar hålls på olika platser. Har aldrig varit inne i den här kyrkan innan och den var otroligt vacker.



Trots det jättefina programmet och tiden, som mamman var så glad åt då den möjliggjorde att jag fick vara med, så orkade inte pojkarna hela vägen fram.

Näst sista dagen i Nävekvarn, sitter lite med gråten i halsen fast man borde vara van, man blir kanske aldrig det.
Igår hade vi kalas 5-6:an och jag.

Som dom lurade mig, kom in i klassrummet och alla sitter och läser, tyst var det. Vilka europaintresserade barn tänkte jag glatt och berömde dem

-Oj vad ni är duktiga, redan igång och läser, det är mer ordning på er än vad det är på mig tror jag *smile*, Ja då ska vi jobba med våra länder idag hade jag tänkt...."

"Nej det ska vi INTE!" säger en pojke och så bryter kalaset ut.

Upp på borden åker muggar och dricka och muffins och kokosbollar som de bakat själva och tagit med.
Alla hade gjort jättefina kort och julprydnader med hälsningar till mig,
många med en fågel på...man är ju inte "fröken fågel" för intet :)

Kram och fikakalas i en hel lektion.
Det är lite mer än fröken klarar, hur ska man bara lämna det och gå vidare, dessa fina, goa ungar.

Pysseldag.

Barnens adventspresent idag var en låda med saker för att göra egna pärlor.

Vi har glitter över hela oss nu men vi hade väldigt roligt. Vi använde både "rullaren" som fanns med och fantasin.

Sedan startade bakandet och kokandet i köket.

Vi har gjort knäck, russinkakor, mandelformar och lussebullar.




Fast Edvin gjorde inte bullar, han gjorde racerbilar och flickorna gjorde allt från sniglar till granar.

Ett liv revolutionerat av internet idag

:)

Ända sedan jag var liten minns jag obehaget i maggropen när det var dags att skålla mandel.

Vattnet kokade, kastrullen hälldes av och med snabba små fingrar skulle jag ploppa skalen av alla de små skållheta mandlarna, hala, varma, otäcka, de for mest överallt och det gjorde så ont i fingrarna.

Jag vet att jag blev jätteförvånad för ett par år sedan när jag upptäckte att skalen lossnar även om mandlarna hunnit kallna.

Så idag råkade jag av en slump hitta en sida på nätet som beskriver att man kan lägga mandlarna i en kökshanduk och gnugga mot en bordsyta.

Wow, en hel kastrull klar på en halv sekund.
:)

Luciatåg på skolan idag. I veckor har vi jobbat, övat övat och övat lite till.
Dom var så duktiga, så otroligt duktiga, långt mer än jag ens tänkt, trott eller väntat mig.
Kunde alla sånger, kunde alla verser, solon och instrumentala delar.
Helt otroligt.
Sådan explosiv glädje de visade när första uppträdandet passerat så otroligt proffsigt.

När vi uppträdde för en stor grupp pensionärer som sista framträdande och allt bara flöt på och jag vågade släppa mitt "viftandet" lite under sista sången och bara njuta så fick jag tårar i ögonen.

Vilka underbara ungar.

Känns så ända in i själen sorgligt att lämna dem om bara en vecka och resa vidare på den lilla lärarvägen jag vandrar.

Klockan är 22.14
Middagen har passerat, så har beskrivning av vackra ranunkler, smycken, klänningar och det fantastiska Romeo och Julia framträdandet blänkande i guld

I fokus för uppmärksamheten står pristagaren i Kemi.

Åskådarens ögon visar på spänd uppmärksamhet,
man ser hur tankarna far
åskådaren är 8 år och heter Elvira och Nobel festen hennes kanske riktigt stora stund framför tv'n varje år sedan flera år tillbaka.

En pristagare sa att hon ville vara en förebild, och förebilder är dom kvinnorna som stiger upp där och pratar om att våga och att kämpa att inte ge upp och att satsa allt.
Förebild för en liten åttaårig flicka vars dröm inte är att bli prinsessa i glittrande guld utan att bli vetenskapskvinna.
Även om det är svårt med de främmande språken och tålamodet tryter.

När jag blir stor ska jag göra någonting viktigt mamma.