Kärleken har glittrande ögon.

Elvira är kär, det ska man vara när man är 6 år.

Hon kom hem igår slagen i förtvivlan. Julia, bästa vännen, hade en pojkvän, det var sant. En pojkvän som dessutom sagt att han var kär i Elvira också.

Att Elvira brukar vara kär i många pojkar i klassen, nästan alla är söta, och att alla minsann brukar vara kär i henne...det hade hon glömt.

Vi låg länge och pratade, om kärleken och vänskapen. Om att unna Julia hennes kärlek.

När vi började prata om de pojkar hon brukar nämna så kom en tanke till mig;

"Är det någon pojke du brukar leka med av dom här?"
"Jo Christoffer, vi leker varje dag, han är så snäll"
"Men honom har du ju pratar om att han är så söt?"
"Jo!"
"Men att vara vänner och få vara lite kär i magen räcker ganska långt ibland Elvira."
"Jo, han är kär i mig också, det vet jag, det har han sagt"
"Ja men då så, det räcker ju, ni är bästa vänner och kära också, det kan ju inte bli bättre, då gör det ju inget att du inte har fått en pojkvän ännu"

Vilken lysande lösning tyckte mamman, så pedagogisk också...

Idag kom en mycket nöjd tjej hem från skolan.....
"Det är fyra i klassen som har en pojkvän! För jag har också en nu, Christoffer."

"Han har de vackraste ögonen och det glittrar om dom. Det glittrar mycket mycket mer när han tittar på mig".
"Idag har vi berättat för alla, vi sa;

Christoffer är min pojkvän och Elvira är min flickvän"