En termin som lider mot sitt slut.

När jag satte mig för att detalj planera resten av terminen och lägga in alla specialdagar som går bort nu på slutet så slog det mig att det bara är några få veckor kvar av mitt vikariat.

Det är helt ofattbart, känner en djup sorg vid tanken på att lämna ungdomarna bakom mig och gå vidare i livet.

Jag letade i min engelskapärm efter en saga som exempel för mina elever och hittade istället en uppsats jag skrev på universitetet där jag beskrev mitt liv så som det varit och hur jag såg på framtiden just där och då. Min lärare skrev att hon var djupt rörd och att hon hoppades att mitt liv skulle ge mig förmågan att se och förstå mina elever i framtiden och hjälpa dem.

Man kan aldrig se sig själv helt objektivt. Hur ska jag veta vad för slags lärare jag är i deras ögon, glad? spontan? ärlig? Ingen aning, men ett vet jag, mitt hjärta tar in eleverna.

När man jobbar med barn i 8 års åldern har man gott om tid att se dem växa upp även när man lämnar en klass, man ser dem när man går på byn eller förbi skolan, de kommer springande och kramas eller vinkar åt en, man möts vid valborgselden och köper majblommor av dem.

Mina elever nu då, de går i åttan och några i nian, nästa år är det sista för dem som inte redan slutar nu. Andra lärare kommer att följa dem och sedan går de sin framtid till mötes, kanske ser jag dem aldrig mer igen. Hade detta varit papper och bläck och inte en blogg skulle bokstäverna suddas ut till blåa ringar på pappret nu.

Jag kan bara se individernas oändliga, oändliga potential, undrar om dom själva kan se den? Undrar om dom förstår att de kan åstadkomma vad som helst, jag hoppas att om det är någonting jag skickat med dem det senaste året så är det en liten glimt av vad som ryms i deras inre.

En sak vet jag om mig både som människa och lärare, jag gråter på tok för lätt! Skolavslutningen får firas i klänning som snyggt matchar upp rödgråtna ögon och med en vattenfast mascara.