Livet är liksom en väv av människor inser jag....en väv av människor som samverkar på olika funktionella och dysfuktionella sätt och bildar kanterna på den väg man går.....eller själva vägen kanske, jag vet inte..
En liten människa som växer upp är omgiven av personer som kan påverka på olika sätt. Ibland har jag som lärare mött barn från dysfunktionella familjer, där jag utanför har en chans, om jag tar den, att vara en annan sorts möte, ge andra saker som inte kanske fanns med från början. Ibland har jag som förälder varit med om att man försöker bygga upp saker hemma som rycks bort av oförståndiga andra vuxna som barnen möter i sin vardag.
Just nu står vi i ett läge där en mycket viktig person i skolan försvunnit, det var fyren som lyste i stormen, hon som var stark och stöttade, som skrev dagscheman och mötte upp varje dag och förankrade min lilla båt tryggt i det stora stormiga havet, skolan.
Rädslan river i den lilla båten, hur ska livet bli nu.
Det är nu, inser mamman, det är nu man måste lita på att det håller, det är nu tärningen liksom rullas ut.
Så otroligt att se hur ett arbetslag kan samverka och sluta upp.
Hur de bara direkt tar tag i den lilla båten och säger ingen fara lilla du, ingen fara, vi är inte fyren som lyser, men vi håller hårt tag i dig och vi kommer inte tappa bort dig.
Mamman som ryckte ut i stormen, kan sätta sig i bilen och åka hem
När hon kommer hem kommer tårarna.
För att ibland finns det helt fantastiska människor där ute, helt fantastiska!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar