Så kommer slutligen natten....

....vilan, den så efterlängtade.

Men också den förändrade rutinen, den som inte alls faller "AS"-barnet på läppen.

Varför är mamma så konstig, hostar, pratar långsamt, ber syskonen hjälpa till med det som brukar vara mammans eller bonuspappans uppgifter. Mamman ska också sova säger hon och inte får man ha tvn på heller....i morgon kväll ska man få åka till pappan, fast det stod både visualiseringscenter och djurpark på schemat....

Det är nu jag märker det, hur liten min värld är. Det finns bara jag här...

Bara jag när täcket åker i golvet för tolfte gången, bara jag när kudden åker samma väg. Liten motspänstig kropp ligger som ett ilsket streck!

Paniken sprider sig i hela kroppen...Jag har nästan 40 graders feber, jag behöver sova nu!
"Gud hjälp mig!"
Det är då det händer!

Det där som man minns från spädbarnstiden, från nattvakens tid och den eviga sömnbristens tid.

Är det i den lilla världen som den lilla mamman blir jättestor och jättestark, finner sin urkraft?

Eller är det när man tror man går helt ensam som man upptäcker att det finns någonting större, någon som bär den som måste bära?

Rösten som knappt kunnat föra ett samtal på timmar, höjer sig och ut kommer....
.....En ren och klar ton!

"Det var en gång ett litet knytt som bodde, alldeles ensam i ett ensamt hus, han var nog långt mer ensam än han trodde, på kvällen, när han tände alla ljus"

Mamman sjunger högt och felfritt barnmusikalen som barnen hört sedan de låg i magen, som de älskar.
Trygghet mitt i allt det som inte blev som det brukar vara.

Lugnet fyller mig.
Jag klarar mycket mer än jag tror och osökt kommer det till mig...
...andra gången på få dagar

"Allt förmår jag..."
fil 4:13