En jätteutmaning....

Stämbandskatarr är orsaken till att jag sedan några dagar knappt får ur mig ett ljud.

Sjukskriven i en vecka med kortisonbehandling för att få ned svullnaden.

Jaha....vad gör man nu då?

Jag trodde prata var det jag gjorde bäst...och det som kanske lite ingick när man hade en hel familj runt sig.

Min lysande ide att ha bilder på tavlan i skolan med vad eleverna skulle göra det trodde inte läkaren på ett dugg och hemma ska jag vila och vara tyst och låta andra sköta barnen.

Det kan ta dagar sa han, dagar, en vecka....

omg...

Gick in på affären och köpte mjölk...

-Hej, 

-Nickar ett hej, Ler lite och pekar på halsen...

-Du förresten det var ju den här drickan du hade frågat om...

-Pekar igen på halsen och ser lite beklagande på den driftiga butikschefen, 
han den sociala och pratiga.

-Jo jag kollade upp för du vet vi har inte tillgång till hela utbudet alla gånger....

-Du får ursäkta jag har tappat rösten, väser jag ur mig....

Han fortsätter glatt konversationen.

Det här blir lite en utmaning....