Hon hostar och hostar, tårarna rinner, --får inte luft mamma. Sitter och vaggar min lilla flicka i famnen på altantrappan. Det är bara 5 grader ute. Tänker på min lillasyster, på poliseskort till sjukhuset, tänker på hennes son, ser framför mig bilderna från sjukhuset.
-mamma, kan man dö? Får hon fram mellan hostningarna....
-nej älskling, man dör inte
- det är kallt, jag fryser, kan vi gå in?
-nej vi sitter en stund till
-jag får lite luft nu..,..
-jättebra gumman
Vaggar henne långsamt och lugnande i min famn. Hennes kropp är het av feber, jag vet att hostan kommer släppa snart, vet, men oron sitter där ändå....kanske måste vi åka in....
När det lugnat sig går vi in, jag bäddar henne med två täcken i soffan, lugnande Kalle och öppet fönster...
Det går längre mellan hostan, tittar på klockan
Hon är lugnare nu men hela hon rister till när krupphostan kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar