Trivas som fisken i vattnet......

Bokhyllan gapar tom och framför mig tornar ett berg av kartonger.
Vi ska flytta i morgon.

Barnen har redan börjat sina klasser och trivs som små fiskar i vattnet.

Elvira gick från lilla Nävekvarn till stora Råssla, från en 3-4 till 4c, från låda till skåp, från frita till egen nyckel, från liten till ganska stor.
Råssla är en 4-9 skola, stor skola jämfört med här, korridorer med skåp och fritidsgård.
Elvira har gårdskort, där hittar man henne efter skolan framför den gigantiska tvskärmen uppkrupen i en soffa med en tallrik pannkakor i knäet.

Alma landade mjukt i den klass hon inskolats i som sexåring. Tillbaka till Erik, Anton och Oliver. Ögonen glänser varje dag, av bus och lycka. Jag är kompis med hela klassen, jag har fått två extra mycket kompisar nu, alla killar i klassen tycker om mig. Fröken är av obestämbar ålder men hon lyser som en sol och Alma berättar om hur fröken gör lektionerna till spännande äventyr.

Så har vi Edvin som var så rädd, på inskolningssamtalet första dagen berättade han för fröken att han var orolig att inte få en vän, att han inte kände någon. Dag nummer två mötte han Walle och efter det blir han arg när man hämtar honom klockan 3, han är ju inte klar! Bland de över 300 barnen på skolgården leker han, Ninjalekar, så är det, han och Walle gungar högt på gungan, de ska leka hela helgen, varje dag ska de leka. Dessutom har han faktiskt en bra skola, världens coolaste fröken också, för hon har svart och rött i håret. Bettan, Elviras fröken, lika gammal som barnens mamma och asduktig, cool också....ganska precis vad en kille med spring i benen behöver tror mamman, fasthet, tydlighet, men med en glimt i ögat.

Minstingen kom från jordens bästa förskola, det ersätter man inte så lätt. Vilgot säger själv att Bryggan var bättre men att bävern är okej. När mamman är med på inskolningen så leker han visserligen, sparkar boll och verkar ha roligt, men han går också runt utan att göra någonting, kommer och sitter hos mamman, gör henne lite orolig och vet nog av att han gör det.....så sista dagen av inskolningen har mamman så ont att Göran tar med honom dit, då springer han istället runt och leker oavbrutet, cyklar med Linus på en cykelrickshaw i dagisversion, varv efter varv runt huset i dödsföraktande fart vrålandes med skratt i rösten "Vi kommer att döööööööö". När Göran ska åka iväg en stund, som man gör, så säger Vilgot bara "okej" och fortsätter att leka.

Så min egen barndoms flyttar där Marie-fisken ploppades ned i det nya akvariet omedelbart och litegranna dog på en gång av chocken, den går inte i repris.
Göran sa att jag oroade mig i onödan, att det var milsvidd skillnad på då och nu och på engagemanget jag ger barnen, oavsett vad det beror på så verkar de landa på fötterna, glada att vara tillbaka i "sitt" hus och på den plats de växt upp på.