Nävekvarn

Jag känner mig så välsignad som bor där jag bor.
Ett litet Bullerbyn på riktigt, för min familj att växa upp i.

Så mycket har blivit fantastiskt för barnen sedan vi flyttade hit, så mycket har blivit fantastiskt för mig.

En lägenhet som är stor, ljus och fin i två plan. Man kan se skolan härifrån och det är 500 meter till förskolan. Utanför sovrumsfönstret växer vackra hängbjörkar och den lilla forsen brusar sövande från andra sidan gatan när man öppnar vädringsfönstret i sovrummet.

Varje morgon går jag förbi dammen, solen glittrar på vattenytan och luften är fylld av fågelsång. Jag känner mig hemma här, trygg och lycklig på ett sätt jag inte kan minnas.

Sakta lär jag känna nya underbara människor, på den här platsen, där alla hälsar på alla.


Barnen har redan högar av vänner, hela huset är fyllt av barn varje eftermiddag. Plötsligt har tvspel och dator spelat ut sin roll som fokus i deras liv. De försvinner ut med sina kompisar, gungar och springer runt i skogen, har vattenkrig och leker som barn ska leka.

Allt finner sin plats, rutiner har blivit just rutiner och jag känner mig inte längre som den som ska hålla ordning på allting....allt är redan i ordning.

Så kommer sommaren och terminsslutet. Jag har varit sjukskriven 3 månader nu men ska jobba de sista veckorna......

sista veckorna.....
sommarlov....hösttermin.....
arbetslös.

Så kommer en otäck lite gnagande känsla i magen. Ska allt det här tas ifrån mig? Från barnen? När vi precis landat, ska vi då tvingas packa och flytta vidare?

Funderar över allt man ska fundera över som vuxen, alla beslut man måste ta.

Jag vill inte inleda min höst med att packa kartonger.

Jag vill ta Edvin i handen och lämna av honom till Viola och klass 1-2 där han ska gå tillsammans med Alma. Jag vill att Elvira ska ha kvar Sara, att Alma ska få vara "kompis med hela klassen" som hon själv upplever det. Jag vill att Edvin ska kasta av sig väskan direkt innanför dörren och vråla "Jag springer till Jakob nu mamma!"

Jag vill att mina barn ska få gå på jordens bästa skola, med jordens bästa lärare, som ser, som bryr sig. Där man kan lämna en liten ledsen tjej på morgonen och få hem en strålande lycklig unge som säger att både Stina och Agneta tagit så bra hand om henne hela dagen.

Så ska man ha is i magen?
vänta in augusti...
tro att allt löser sig?

Här får du inget jobb säger facket.
Inget jobb kanske, men ett helt liv?

Vuxen...
Kunde ingen ha talat om
att man skulle fortsätta vara sig själv hela livet.
Att vuxen bara var en själv,
fast i en större kropp :)