Simelise

"Men titta fröken gråter..."
Idag igen skulle man kunna tillägga.

Så kom alltså dagen, den sista.
Kanske var det tur att jag hade bråttom hem, att jag fick åka på den dimmiga snöyriga E4:an i full fart och slapp slingra mig fram den lilla fina skogsvägen från Nävekvarn och hem.
Det hade nog varit mer jobbig och mer fullt av minnen att känna sig sentimental över.

Det var den sista dagen men också den första.
Första gången jag provar på arbetslösheten.

Jag är fostrad till arbete, arbete i alla lägen.
Arbetslöshet är nog en skam, i alla fall känns det så långt inne i minnesbanken.
Som att man gjort någonting fel, missat målet, inte ansträngt sig tillräckligt.

Ändå är det inte så inser jag nu när jag sitter här.

I bilen på väg till jobbet den gångna terminen har jag lyssnat på Winnerbäck i rätt stora mängder, en av mina absoluta favoritlåtar är "Eldvakt"
I ett passage sjunger han
"Jag är arbetslös och meningslös men lever glad ändå
för jag har valt att för en tid få leva så"

Nu har jag inte valt, det gjorde nyköpingskommun åt mig, men ändå.....kanske borde jag lyssna mer på Winnerbäck än på den där lilla känslan långt inne i bakhuvudet.

Kanske är det inte någonting jättehemskt som händer
Kanske är det bara någonting nytt och obeprövat, någonting som kommer ge mig en erfarenhet till i livet och i mötet med andra längre fram.

Så fröken gråter,
men inte för att hon blir utan sitt jobb
utan för att hon uppriktigt kommer sakna
alla barnen
alla kollegorna
atmosfären
och kanske lite också drömmen....
Drömmen om pärmarna som får stå kvar i hyllan.


Avslutar med en tokbra men helt orelaterad låt....utom just den strofen då :)
och att jag är rätt övertygad om att "allt ordnar sig"