Simelise

Jag tänker nog en del på det här med jobbet
nu när vikariatet bara har några få veckor kvar.
Så fort tiden gick,
så mycket man hann och ändå så lite.

Det finns någonting av en sorg över att gå vidare
samtidigt som det finns en glädje över mötet med någonting nytt.
En lärare på utbildningen sa någonting om vikariat och alla erfarenheter,
en gång då för länge sedan innan man riktigt hade insikten.
Visst är det så, varje ny skola är mötet med en värld,
en på sina sätt unik biotop
som ger och berikar den man är.
I början är det kanske svårt att förhålla sig till alla intryck,
men med tiden lär man mer om vem man själv är mitt i allt detta.
En ständigt pågående process.

Svårast blir alltid insikten
om alla de "jag" man mötte,
alla dessa små och stora
som flyttade in i hjärtat,
att lämna dem bakom sig.
Det gör man kanske aldrig helt.