Simelise

Jag har hittat ett badparadis!!

Eller snarare Elin har hittat ett och visat det för mig. Man kör sååååå långt upp i skogen att man börjar få "Hans och Greta-vibbar" sedan parkerar man på ett ganska fult och kvistigt kalhygge och går tvärs över detta och ned för en brant. Låter det som en dröm?

Där nere finner man den lilla sandstranden och klipporna framför vilka sjön breder ut sig, smyckad i det oändliga med näckrosor, humusfärgat insjövatten mjukt och lent svalt och perfekt på alla sätt.

Ingen kommer hit, nästan ingen i alla fall, möjligen Hans och Greta, som ibland har en stor hund med sig och tatueringar, men annars ingen.

Mitt paradis på jorden, eller säkert Elins, men jag lånar det av henne. Finkornig sand mellan tårna, blålera för barnen att leka med, lagom långt avstånd till klipporna mitt emot för att mamman och Viran ska tycka det är en rejäl men underbar utmaning att överbrygga...

"Mamma jag kan simma nu, precis som du sa, jag lärde mig när vi simmade över sjön"

Precis när allt är så där precis underbart ljuvligt, precis när jag upptäckt att det inte gör någonting att min Norrlandsuppväxta bad-livrädde make inte vill simma med mig i sjöar, eftersom jag har minst två barn som vill det....det är DÅ det händer!!

ÄR INTE DET DÄR EN BLODIGEL???

Jonas pekar ned i vattnet, han fångar igeln i ett glas men den korta lättnad jag känner försvinner snabbt då det lilla monstret flyr över kanten, *sug sug sug sug* så flipprar den sig fram över den fina sanden ned mot den vackra näckrostäckta strandkanten....

Det är en hästigel läser jag på wikipedia kanske en halvtimma efteråt....HEMMA.....vid min dator.....lååååångt borta från mitt badparadis.....

Äter mygglarver.....

Kommer jag överbrygga vattnet till klipporna med Elvira eller Alma en gång till i sommar? Kommer jag överbrygga min nyfunna rädsla för mitt badparadis?