Jag minns Vilgots födelse som en stund av alldeles särskild närhet till Jonas, inte för att han inte varit i allra högsta grad närvarande och stöttande under tidigare förlossningar utan mer för att Vilgots förlossning var precis så där utdraget smärtsam med pauser mellan värkarna som en "normal förlossning" ska vara, inte ett överväldigande 7 minuter utdraget skrik innan en bebis fullkomligt skjuter ut ur en.
Av det kom det sig att jag då i lustgasens dimmor högg tag i Jonas hand och med dimmigt förälskad blick kunggjorde att:
"Andra går på dejt, men du och jag Jonas, vi föder barn tillsammans"
Det var ju så fram till i höst att de flesta pauser vi hade i vardagen inkluderade lustgas och krystvärkar.
Idag kom del två i det romantiska livet som småbarnsförälder.
Vi har haft 2 veckors oavbruten sjukperiod med barnen, nästan ingen sömn alls och bara stress och oro. Barnen somnade tidigt idag, så tidigt och av sig själva att vi knappt hann med att inse att det inte tog flera timmars spring med mediciner, nattsånger och tjat.
Vi fortsatte därför i invant tempo att betala räkningar, fylla tvättmaskin och diskmaskin och städa upp nedervåningen efter dagens lekar, flängde runt som två uppskruvade ekorrar.
Slutligen hamnade vi framför diskbänken med varsitt glas samarin i handen mot den lätt brännande känsla som onödig stress kan medföra i halsen.
Då kom den, klassisk romantik del två:
"Andra dricker vin, men du och jag Jonas, vi tar Samarin"
2 kommentarer:
Jag ler... :-)
Ni är för härliga och roliga!
Skicka en kommentar