Låt det vara för alltid.

Jag fick en liten stund själv med Alma i vardagsrummet idag. De andra barnen lekte uppe.

Efter utvecklingssamtal på dagis ville jag bara få dela med henne hur stolt jag är över henne så jag berättade allt fröken hade sagt:

om hur duktig hon är att rita, pyssla, gympa, läsa, räkna och leka och vilken fin vän hon är med de andra barnen, att fröken inte kunde komma på att hon alls bråkar med någon annan.

Jag sa till henne att jag är så stolt över henne och att jag är så himla glad att hon trivs på dagis och att det är så bra där.

Alma lyssnade bara tyst och pysslade med någonting i soffan, efter en stund sa hon:

-Det är sant!
-Vad är sant?
-Allt det där du sa........alla sakerna, jag kan det. Det är sant som du säger!