Min bror tog den här bilden på Estbröte för 5 år sedan då vi var där. Den visar huset som släkten byggde i början på seklet, ska man tro Wikipedia så var det 1926.
Jag tycker det är anmärkningsvärt imponerande att bygga ett hus på en ö, det har ju hänt på fler platser men det är först när man släpat sina väskor upp för den branta vägen upp som man inser exakt vilket jobb dom har lagt ned.
Åren har gått och det har varierat hur intresset har varit för ön, vilka som varit där, om någon ens varit där. Det krävs nog att man gillar det enkla i livet, det finns ingen elektricitet, ingen värme eftersom tjuvar stal kaminen, inget vatten, eller jo vatten finns det i Mälaren men inget dricksvatten.
Det är en otroligt fantastiskt miljö som avnjutes i enkelhet.
Maten förvaras i jordkällare eller skafferi, bada gör man i Mälaren, dricksvatten hämtas dit dunkvis, egentligen petitesser mot hur underbart det är att sträcka iväg över ön, se utsikten uppleva naturen, att få fiska i lugn och ro, bada från "egna" klippor.
Det enda som känns är att det finns en del att göra. Väggarna har nära nog original tapeter, innertaken är täckta av vitmålad papp med tidningspapper under som läcker igenom färg när vädret är fuktigt. Det behövs målas lite överallt och egentligen skulle inte golven må dåligt av att bytas. Vi byggde ett nytt diskbord och lagade och målade en bit på verandan när vi var där men det var med de resurser huset eller pappa hade att tillgå.
När vi kommer ut nästa gång skulle vi behöva ha med oss våningssängar....färg till verandan....material att gjuta nya trappsteg på bergskanten runt hörnet, kanske en tapet till lilla blåa rummet. Nog för att jag älskar den tapeten och verkligen vill ha kvar den, full som den är av barndomsminnen...men det går verkligen inte...den faller i bitar.
Ja det kräver nog lite pyssel om huset ska orka stå kvar lika länge som det stått hitintills men det är så värt det.
Jag tycker det är anmärkningsvärt imponerande att bygga ett hus på en ö, det har ju hänt på fler platser men det är först när man släpat sina väskor upp för den branta vägen upp som man inser exakt vilket jobb dom har lagt ned.
Åren har gått och det har varierat hur intresset har varit för ön, vilka som varit där, om någon ens varit där. Det krävs nog att man gillar det enkla i livet, det finns ingen elektricitet, ingen värme eftersom tjuvar stal kaminen, inget vatten, eller jo vatten finns det i Mälaren men inget dricksvatten.
Det är en otroligt fantastiskt miljö som avnjutes i enkelhet.
Maten förvaras i jordkällare eller skafferi, bada gör man i Mälaren, dricksvatten hämtas dit dunkvis, egentligen petitesser mot hur underbart det är att sträcka iväg över ön, se utsikten uppleva naturen, att få fiska i lugn och ro, bada från "egna" klippor.
Det enda som känns är att det finns en del att göra. Väggarna har nära nog original tapeter, innertaken är täckta av vitmålad papp med tidningspapper under som läcker igenom färg när vädret är fuktigt. Det behövs målas lite överallt och egentligen skulle inte golven må dåligt av att bytas. Vi byggde ett nytt diskbord och lagade och målade en bit på verandan när vi var där men det var med de resurser huset eller pappa hade att tillgå.
När vi kommer ut nästa gång skulle vi behöva ha med oss våningssängar....färg till verandan....material att gjuta nya trappsteg på bergskanten runt hörnet, kanske en tapet till lilla blåa rummet. Nog för att jag älskar den tapeten och verkligen vill ha kvar den, full som den är av barndomsminnen...men det går verkligen inte...den faller i bitar.
Ja det kräver nog lite pyssel om huset ska orka stå kvar lika länge som det stått hitintills men det är så värt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar