Lite ensam då....

Idag gick maken upp kvart över 5 och åkte till jobbet....

Semestern är slut.

Han kommer hem tidigare idag....17.29 för att vara exakt...kanske en 40 minuter tidigare än vanligt men fortfarande ett halvt dygn senare än under semestern.

"Jag känner att jag bär ensamheten dåligt" för att vända på citatet från favorit Jane Austen filmen.

Två timmar kvar och det är inte bara energidryck som gör att jag klättrar på väggarna.
Jag har tråååååkigt, jag saknar vuxet sällskap....
saknar Jonas.

Det är tur att han är relativt ensam på jobbet den här veckan eftersom jag ringt kanske 5-6 gånger idag. Stackars Jonas....

Funderar på att starta upp projekt "sy kuddar till köksstolarna" men det känns så vanskligt, som att direkt symaskinen står på bordet rämnar världen och barnen kommer rusande i panik eller någonting.

Därför går jag mest runt;
fyller en diskmaskin, fyller en tvättmaskin, ringer ett samtal, spelar ett spel med barnen, ringer någon igen, leker en stund, reder ut en konflikt, lagar lite mat, serverar lite fika, funderar på om det är sant att vaselin tar bort ljusa fläckar från träbord, reder ut fler konflikter, kollar brevlådan, köper ett äpple i barnens äppelaffär, undrar om det börjar bli dags att göra äppelmos, byter duk på ett bord, plockar upp lite leksaker, arrangerar en bordsdekoration.....

....konstaterar att jag hade blivit en synnerligen kompetent men rastlös hemmafru om det här varit år 1908....klänning har jag också och hårband, kanske ska sy mig ett litet volangpyntat rutigt förkläde.

Även om det inte är 1908, även om vi lever i jämställda 2008 då män kan vabba och vara pappalediga så undrar jag lite varför det är som det är, varför han leker roliga "byta diskar i flygsimulator leken" hela dagen och jag leker "den stereotypa hemmafrun".


Precis då, mitt i grubblerierna, kommer

prinsessan Vilgot

springandes och allting känns plötsligt lite mer hanterbart igen.

Söta ungar!