Simelise

Jonas & Marie

8 år

2000
Den 7 juli 2000 gifte vi oss i Mariakyrkan i Sävast. Mariakyrkan var församlingen där vi båda hittade ett andligt hem via Alphagrupperna och Roland som vigde oss var vår präst det sa han till oss och det kändes verkligen. Direkt efter bröllopet hamnade jag på sjukhus det är nog det jag minns bäst av den hösten, det och att vi så längtade efter att skaffa barn. Vi trodde det skulle ta lång tid så när läkarna sa åt mig att vänta ett år efter min operation i september trodde vi nog det skulle ta ungefär så länge...och i oktober var jag gravid med Elvira. Jag minns tröttheten, först märkte vi den på ett Alpha läger där jag satt och somnade i soffan. Diakonissan gav oss lappen vi har kvar än i dag om att Gud hört och sett vår längtan, att det skulle bli ett barn, väl hemma från lägret testade vi positivt. Det var magiskt! 2001
I mitten av juli 2001 föddes en liten Elvira, det var enormt stort, så stort att det kan man inte förklara, det måste upplevas. Hela det året fram till födseln gick i total galen babyfeber. Vi hade inrett babyrummet redan året innan när vi var i vecka sex eller sju. Nu under 2001 gick vi fullkomligt bärsärk i babylängtan, köpte allt som inte var fastspikat och lekte med bärselen fylld av nallar och pastapåsar för vikten. Det var en underbar tid och en tid full av ibland nästan svår väntan. När Elvira föddes var vi oerhört lyckliga. Det blev några turbulenta babymånader, med kolik och resor till Umeå med Jonas jobb boendes på hotell med kolikskrik, mjölk som sinade och känslan av otillräcklighet. Långsamt växte vi in i föräldrarollerna men det var verkligen någonting stort och många gånger svårt. 2002
Vartefter lugnade det ned sig, man fick lite koll på läget, kände att livet var rätt okej och ungefär lagom då vaknade längtan efter fler barn. Att vi ville ha många barn hade vi pratat om några veckor efter att vi träffats så det var inte direkt någonting vi hade svårt att veta hur vi skulle göra med. När längtan dök upp i oss, någonstans i samband med Jonas födelsedag i juni tog vi beslutet och i juli testade vi positivt igen. Det var nog ingen som riktigt hängde med i hur vi tänkte men alla är ju olika. Vi var enormt lyckliga och kände att det var helt rätt beslut. Nu började bäckenstrulen ta i med kraft, det fanns ingen hjälp och inget stöd att få i norrland så den graviditeten var mycket jobbig och jag kände mig mycket ofullkomlig. Det blev en ganska tuff höst och slutligen blev jag sjukskriven. 2003
Alma föddes i Mars månad 2003. Vilken underbar liten familj vi hade, som vi hade längtat efter henne allihop. Kommer fortfarande ihåg att Elvira plockade ut en gossekatt på Åhlens och sa att hon ville ha den själv, men när hon såg Alma på sjukhuset tryckte hon katten i hennes armar och sa "vassegod" mycket kärleksfulla pussar och kramar blev det på Lillasyster. Jonas jobbarkompisar kom hem med klänning och grattishälsningar men i samma stund blev han av med jobbet, it bubblan hade spruckit, det var inte längre lätt att få jobb, snarare nästan omöjligt. Vi åkte till stockholm på semester den sommaren och beslutade att flytta söderöver. Vi sålde det lilla röda huset till Sarah och gav oss av till Norrköping och nya utmaningar. Vi trivdes väldigt bra i Norrköping, den första tiden var nog den bästa innan det blev för mycket runt i kring oss som det blir med tärande graviditeter och stressigt liv. Den första julen i nya huset låg ett alldeles speciellt paket under granen, ett litet paket till "Mini" den lilla, lilla pojke som då växte i min mage. 2004
Det blev året då allting egentligen kraschade. Vi hade flyttat igen, till ny lägenhet, där kom vi aldrig riktigt att trivas lika bra som vi gjort i den första. Området var bra med mycket trevliga grannar men huset var mörkt och tråkigt och helt enkelt inte oss. Jonas hade börjat att vantrivas på sitt jobb då de genomförde stora omorganisationer som han inte alls trivdes med. Jag satt i rullstol nästan hela graviditeten och det var den första riktigt svåra pärsen i mitt liv, kanske för att det är enklare att hantera saker när det ligger i ens egen kraft att slå sig fri och klara sig men så mycket svårare är det när ens egen kropp överger en och man bara sitter där. Så lite ville jag visa att inte ens min man riktigt förstod och det blev väldigt tunga månader innan Edvin föddes i slutet på september, då med igångsättning för att jag helt enkelt inte orkade smärtorna mer. Edvin, vår lilla goa pojke, helt otroligt, så häftigt. Jag var överväldigad av allt och åkte omgående hem från BB, utan rullstol, det var rätt coolt, man ska inte säga att allt i kroppen blev bra på en gång, det tog många månader innan det gav sig men glädjen i den lilla pojken var enorm. 2005
Om bäcknet lugnade ned sig så tog jag igen det själv med råge, engagerad i kooperativ fullt av tokigheter och människor som sög bort ens energi, 2005 blev uppbrottets år. Jag lade ned ordförandejobbet och tog hem barnen från dagis. Kanske lite väl ambitiöst för en mamma som nyss fixat att gå igen men det fungerade hyfsat med alla trevliga grannar som vi hade och alla barn för barnen att leka med. Kaniner skaffade vi också, lyxhus hade dom med plexiglasfönster ut mot gården. Det tog inte länge dock innan vi kastade oss iväg igen, vi som nyss hade flyttat. Efter semester i Bergkvara kom vi hem och undrade hur vi någonsin kunnat bosätta oss i ett sådant lådhusgetto. Anna ringde på telefonen, kolmården jovisst, spontana som alltid började vi buda på en tomt, här skulle byggas hus. På genomfart genom byn en kväll hittade vi en till salu skylt och tankar om husbygge föll snabbt när vi såg vallmo och äppelträd och blå hängmatta. Vi köpte huset hastigt och lustigt, det gick över en helg och sedan var det klart. Vi flyttade in under senhösten. Vilken känsla det var det minns jag ännu första gången vi öppnade grindarna och gick uppför grusgången och insåg att det var VÅR grusgång! *wow* Även om huset var väl trångt så älskade vi det omdelebart. I magen bodde vide det här laget ett nytt litet pyre så hela flyttbestyren skötte Jonas med hjälp av vänner från kyrkan. 2006
Kanske var det galet att bli gravid en sista gång men vi kunde inte släppa känslan av att det var en som fattades. En läkare på KK som undersökte mig sa när jag frågade att värre kunde det aldrig bli än sist och det hade vi ju klarat menade hon "bejaka livet" sa hon och det gjorde vi. I april föddes Vilgot, det var en svår graviditet jämfört med en normal men bättre än den förra. Barnen gick på dagis nu och livet började rulla mot det normala. Jonas jobbade, jag var mammaledig, barn på dagis, sista barnet i skaran. På väg mot någonting nytt.

2007
Det blev året då både Jonas och jag mest kämpade med känslor av att inte trivas med livet. Jonas vantrivdes med sitt jobb så att han nästan inte var människa längre, kom hem ledsen varje dag och vad kom han hem till en trött och ledsen hustru som började längta tillbaka ut i arbetslivet igen. Det var en ganska jobbig vår innan vi äntligen började ta tag i livet. Vi började söka jobb båda två och fick det med olika intervaller. För mig hände det först. Jag ringde en rektor bara för att presentera mig och började jobba bara ett par dagar senare. Ingen dagisplats hade jag åt Vilgot som dessutom var lite för liten, min farmor kom åkandes för att hjälpa och med sig hade hon min kusin Johanna. Det var en fröjd att lära känna henne och en fröjd att få lite mer släkt att kalla sin egen. När hösten kom började både Jonas och jag nya jobb. 2008
Har varit året då vi känet att vi verkligen gått ur småbarnstiden och in i någonting nytt. Om vi innan varit trötta, stressade föräldrar som ägnat oss så mycket åt att överleva med alla ansvar att vi stundtals inte haft tid att verkligen se varandra så har 2008 blivit året då allt kom tillbaka till hur det brukade vara. Enda skillnaden är att nu gömmer sig mamman och pappan i skafferiet när de pussas mer intensivt för annars kommer oundvikligt generande gliringar från den mer än verbala men söta 6 årigadottern :)

Det känns idag när vi just nu sedan 27 minuter firar vår bröllopsdag rätt fantastiskt att tänka på allt vi har bakom oss av både fantastiska och svåra saker. Roland pratade på vår bröllopsdag utifrån Ruts bok, "dit du går dit ska också jag gå" han sa att livet tillsammans är en resa både ut i världen men också inåt, att det är en resa man gör tillsammans där man ibland går hand i hand och ibland måste stanna upp och vänta, räcka ut handen mot sin älskade. Jag tyckte redan då att det var ett mycket vackert tal och jag känner idag när jag ser tillbaka på vår livsresa som det verkligen varit just så.

Livets väg är lite som elljusspåret vi sprang på idag, ibland går marken slätt rakt fram bredvid en vackert blomstrande äng bara för att plötsligt slingra sig fram genom skogen och upp för en brant bredvid klippig bergvägg. Man kan nog tycka att det är rätt mycket uppförsbacke ibland, kanske allrahelst när man redan sprungit lång och länge och är ganska trött. Men ser man till det stora hela så ser man att det är en väl avväg balans av uppförs och nedförs så väl avvägd att man förstår att vägen är ihopsatt precis som den är med avsikt av någon med större erfarenhet och kunskap om vad som behövs för att bygga styrka.

Det har varit en välsignad resa sedan den dagen vi möttes, av Gud menade för varandra och jag längtar efter att få gå resten av vägen tillsammans med Jonas....

Jonas.... mina drömmar och mitt liv.....