Osviklig logik från Elvira och osviklig stress och oro från mig.

-Oj, nu har vi ett problem, dagis ringde och Vilgot har slagit upp ett jack i bakhuvudet, jag måste gå och hämta killarna nu på en gång. Fast det är ju inte bra för er vattkoppiga febriga sjuka damer att
gå ut i snörusket och gå så långt, *hmmmmm* jag vet inte hur jag ska lösa det här, alla vi känner är ju och jobbar, jag ska ringa Natta så får vi se....
-Jag stannar här och äter mitt fika!
-Nej Alma, ni kan inte vara ensamma, jag måste ordna en barnvakt eller ta er med mig.
-Mamma, jag vet ett sätt, vi kan gå ut i lillstugan och se en film, då märker vi ju inte ens att du är borta....vi kan ta en riktigt lång film!

Jo eller hur.....det räknas säkert.

Jag undrar varför jag ska bonusprövas när jag vabbar, Jonas satt hemma och byggde lego hela förra veckan med en liten Vilgot.

Jag är hemma första dagen, har redan fått städa ett halvt hus, bråka med försäkringskassan, har en sönderriven katt som ska till veterinären, ett samtal att invänta från försäkringskassan (jo! jag är hemma heeela dagen, ring ni bara), två jättedäckade vattkoppsdamer att ta hand om, en son som fallit i golvet och slagit sig, en som bara inte vill vara själv på dagis enligt hans fröken och en bil som tursamt nog är placerad på makens arbetsplats i Linköping för dagen.

Inte ett dugg stressad.....
Vet inte vad jag ska tro om Vilgots jack, ska man till BVC eller inte, han verkar som vanligt, men det var det fulaste sår jag sett....vilket iofs inte säger så mycket.

Jag önskar att jag stressade mindre, oroade mig mindre och hade mindre att styra i hela tiden.