Hur trött kan man bli?

Jag vet inte om jag sovit ens en timma i natt hitintills.

Gick ned för att ringa sjukvårdsupplysningen och orkar inte gå tillbaka upp. Vilgot sover i vår säng. Med både tavegyl och smärtstillande i kroppen och varandes lätt klädd kunde man hoppas att det skulle gå bra.

Det är dock långt från verkligheten. Han klöser sig själv så att det blir skrapande ljud *rysa* Han klöser mig också eftersom att han ligger så nära mig det går, även om jag hela tiden flyttar mig motsols i en halvcirkel runt sängen för att han ska få ligga svalt och luftigt.

Jag har öppnat fönster, försiktigt strukit på kliiga prickar, blåst kall luft på dem, stått ut med allt från allmänt inmosande mot mig till rena slag då han i sömnen bara bankat till. När Higgins-katten tyckte det var läge att klösa mig i foten, då jag försökte lägga mig i fotändan utprejad av Vilgot, fick han ta ungefär 110% av min irritation och hade det goda omdömet att gå ned och sova vidare där...*morrig då* fast han får i alla fall sova.

Jag är så glad att jag hade det goda omdömet att städa allt som hade behov av att städas igår, att tvätten ät tvättad, disken är diskad, att allt är dammsuget och fint och att jag anammade infallet att ställa mig och steka köttbullar klockan tio på kvällen så att de skulle vara färdiga inför idag.....

Tisdag: dagen då vi spelar så mycket dataspel vi vill, ser så mycket film vi vill, bara läser sagor, sitter i soffan och försöker överleva till klockan blir halvsex och pappan kommer hem. Tisdagen är dagen då vi är tacksamma över att det inte riktigt är dagen då pappan åker på konferens med jobbet och lämnar mig med allt det här roliga i hur många dagar som helst. Tisdag ska inte bli dagen då jag försöker vara den perfekta mamman. Jag ska också försöka låta bli att ägna 110% av min inre dialog till ångest över att jag inte är på jobbet, oro över vad rektorer och kollegor tycker, oro över vad uppretade år nio elever ska säga när jag väl är tillbaka.

Undrar hur världen är tänkt att fungera....man ska gärna sätta barn till världen men så fort dom hjälpligt överlever ska man vara 110% tillbaka ute i jobb och verka för samhället. Pratade med min vän Marie (inte jag själv då *smile*) här om dagen kring det absurda att vi lämnar våra barn på en plats för att bli omhändertagna av andra "oss" och så åker vi i bilen ett antal mil till en annan plats och sätter oss och tar hand om andras barn istället för våra egna.

Väljer man då att vara hemma med barnen som jag provat, då belönas man med ensamheten; de tomma gatorna och "öppna förskolan" som i mina ögon inte framstår som så himla öppen när den antingen har stängt, babysamling för barn under ett år eller bara inga barn närvarande för ens egna att leka med.

Jag kan drömma bullerbydrömmar, röda små stugor, lekande barn, virvlande äppelblomsblad i luften.

Ett samhälle där man faktiskt kunde välja på riktigt.

Är det nu man ska tröstas av den nya fina platt tv'n som hänger på väggen?