Den driftiga hon skottar.

Jag brukar betrakta mig själv som tämligen driftig och kapabel, det vill säga envis som synden och i högt tempo drar jag fram genom livet och ordning breder snabbt ut sig.
De senaste åren har jag dock upplevt en enorm frustration över att hur mycket jag än försöker så blir det aldrig ordning.

Livet är lite som ett sådant där pussel i en ram, med en bit borta, där man skjuter iväg bitar på väg mot rätt plats. När man väl fått kaninens mage på plats kan man sätta en tjuga på att han har en fot som öra.

Jag gör i ordning Elviras rum ordentligt och målar och står i, under tiden gror köket igen och det andra barnrummet går inte att ens klättra in i. Så städar jag ur deras rum och under tiden får tvätten bero...varvid man sedan får klättra för att nå tvättmaskinen. Sedan möblerar man om vardagsrummet och köper en ny spis, då är det fint inne men ute är en stor hög med saker som ska köras till tippen....och så fortsätter det i all evinnerlighet.

Jag vet inte hur många gånger jag slitit mitt hår och verkligen inte lyckats komma fram till vad som hänt med effektiviteten jag så gärna vill identifiera mig med.

Så kom det naturliga svaret på funderingarna.
Maken åkte på affären och tog efter vissa övertalningsförsök den yngsta sonen med sig.

Plötsligt fick de upplockade pennorna vara kvar i burken, det dök inte upp delar till köksmaskinen inne i badrummet och leksakerna som barnen utan för mycket motstånd släpade till trappan fick ligga kvar i trappan.....
*wow*

Var svaret så enkelt?

Det kanske är så att jag måste ge mig till tåls ett år eller två.
För plötsligt är alla barn, stora barn och plötsligt kan dom städa sitt rum själva motiverade av blanka pengar i färgglada IKEA spargrisar. Plötsligt leker dom kanske till och med mest i sina rum, med sina egna saker...*önsketänkande*

"Att städa när man har barn är som att skotta medan det snöar"
*skotta skotta skotta*

Och jag som trodde jag tappat stinget :)