Frånsprungen som sig bör.

Det är underbart att se det liv man gett som är den nya generationen in action.

Dom har skoljoggen på Elviras skola i morgon....
Vi köpte utegympakläder till Elvira men lämnade igen dem då fröknarna sa att det inte behövdes, kändes ju onödigt då tyckte vi med allt annat vi köpte inför skolstarten.

Skoljoggen hade glömts bort mitt i allt och plötsligt utan förvarning skulle utegympa kläder letas fram ur gömmor som innehåller tunikor, jeans och kjolar.
Jag hade mer tur än jag förtjänar för i påsar med fådda kläder hittade jag en passande munkjacka, supersnygg, med små sydda hål där man kan stoppa genom tummarna...hur coolt som helst om man är 6 år och verkligen ser fram emot joggen.

Sen var det ju det där med jogging som sådan....jag vet inte om jag ska skylla på rullstolen, eller om jag ärligt ska konstatera att jag inte sprang före den heller, men när Elvira fällde kommentaren "Julia visade mig lite i lördags hur man joggar" så skämdes mamman....

Godetid, jag har aldrig visat henne hur man springer.

Idag när hon fick på sig de nya kläderna och stod där i hallen med tindrande ögon så kunde jag inte motstå att ta med henne ut på en liten joggingrunda.

Det var det roligaste jag gjort på länge, vilken tjej vi har!
Hon är som en sprallig spindel, benen far åt alla håll och som ett jehu försvinner hon i fjärran, en liten röd luva som blir mindre och mindre.

"Jag älskar att jogga mamma, kan vi inte göra det fler gånger". Hon berättade glatt för morfar att mamma och hon ska ut och jogga varje kväll nu.

För egen del noterade jag att soffsittar Marie inte dök upp som hon brukar den här kvällen. Jag kände mig jättepigg, matade kaninerna, bakade 3 stycken mjuka kanelkakor med mandel och nu känns det som jag vill kuta ett par seger varv vardagsrummet kring.