Gymreflektion

Det tog ett tag för mig att hitta "min" motionsform....
Egentligen, sorgligt nog, borde jag vetat redan på gymnasiet....för det var då, i gymmet, på trappmaskinen som jag första gången upplevde kicken man får och den där berusande glädjen man känner när kroppen får slita, på ett för den, tilltalande vis.

Men där och då färgades intrycken av insikten att gymmet var undantaget, där man fick vara om man verkligen inte pallade med aerobicspassen som var den egentliga orsaken till klassens besök. Från min trampande plats såg jag klassen bakom glaset hoppandes upp och ned på step plattor och jag liksom bara visste att min placering var ett misslyckande, jag visste att rädslan för att göra fel på aerobicspasset, förpassade mig dit jag var och den insikten gav inte grund för någon mersmak.

Sen var ju också 90 talets gym så segregerade, på andra sidan glaset, tights och små gympadräkter skuttande på plattor, bredvid mig linnen, svällande muskler och shorts.

Nu hittar jag min egen väg tillbaka långsamt. Idag blev promenaden på löpandet i några minuter just löpning och idag fick jag hjälp av en snäll tjej med den där maskinen jag inte klarat vid tidigare besök.

För att både jag och Göran ska hinna dit gick jag direkt efter jobbet, killarna var med.
Edvin läser på protokollet, räknar rörelserna och noterar flitigt ned,
Vilgot ställer in vikter, sprayar och torkar av maskinerna efteråt och hejar hängivet och med stort allvar

-bara en till nu mamma, du kan!

Så slår det mig att jag vunnit två segrar. Jag har funnit mitt sätt att må bra,
och, jag har blivit en förebild för mina barn på ett område där jag trodde att jag skulle komma att lägga min tillit till gympaläraren