Jag minns en gång på landet, som barn, hur jag springer iväg tidigt på morgonen, lägger mig i det höga ängsgräset och sedan bara ligger där och tittar på himlen i hoppet att ingen ska hitta mig och sätta mig i arbete, i hoppet att få bara vila en stund.
Jag minns inte vad som hände efter,
jag minns att det hände överhuvudtaget,
för att det var just bara den gången...
och jag kan minnas en stunds stillhet inuti när jag såg upp på den blåa himlen.
En gränslös verklighet som expanderas åt alla håll som ett gummiband. Det finns inget slut och inget stopp, inget stanna upp, inget känna efter.
Står vid diskmaskinen, det är lov, varje dag ett par maskiner disk, ett par maskiner tvätt, köksgolvet dammsugs ett par gånger per dag det med och aktiviteterna för de små kommer i par även dom.
Drar ut övre korgen....den jag nyss tömde i rask takt, och sätter i de glas som står närmast på bänken.
Det är då jag känner det!
Stop
Jag vill inte.
Världens minst viktiga stund
men ett av mitt livs mest viktiga....
några tallrikar och glas....jag fyllde snabbt upp maskinen...men känslan av stop
den finns kvar i mig lika tydligt som den blå himmelen och stillheten.
Ett streck draget i sanden, en gräns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar