Ensamma mamman :)

Det är spännande det här med att hinna med helt högst normala saker när man är själv :)

Högst normala saker som att få feber och bli sjuk.....
Igår var en sådan dag, idag också för den delen.

Kommer hem efter jobbet och välsignat nog skulle tjejerna på ett stort scouthappening med grannen inne i stan...

Snabbt ströks "köttfärssås och spagetti" från matlistan
och blev,
"pasta och köttbullar som man kan värma i micron och steka upp snabbt"

Sen får man bädda sig mitt i smeten.


På soffan mitt i vardagsrummet

så att inte den som är liten, och har sina svårigheter, blir rädd och tror han tappat bort mamman, 

för det händer ibland att han tror det, 

om jag säger att jag ska bada...och går och badar....

eller säger att jag ska på toa och går på toa....

efter en kort stund har han glömt 

och då blir han rädd direkt och springer gråtande och ropar efter mig.

Så man bäddar sig på soffan där man syns och där han är....

så liten känner sig glad och trygg att mamman är där.

Att hon sover är däremot svårt att förstå....

I två timmar ligger man där, medan han tutar en på näsan *tut tuuuuuut*, klättrar på en, runt en, över en, försöker mata en med godisnappar "lilla bebis ska ha nappen" eftersom man hörde storebror säga att han skulle vabba mammabebisen och han puttar en åt olika håll allt medan en strid ström av prat hamnar över mamman.

Det blir som en filt som bäddar.
Man sover, samtidigt som man lite minns allt som händer
och allt som hörs på TV'n i bakgrunden.

Men det funkar
tillräckligt.
:)