Det är när jag går genom köket som det slutligen sjunker in.
Golvet lyser rent där det igår fanns några fläckar och plötslig landar insikten att jag känner mig mer avslappnad än på länge och mindre ledsen.
Det har varit tuffa veckor sedan jag gick på semester.
Blir helt fascinerad av tanken att
"det behövdes så lite".
Sommarlov med barn som har NPF problematik är inte sommarlov, det är kaos och röra och rubbade rutiner. Det är barn som inte alls blir glada över besök till en glassbar utan stressade att behöva gå till ytterligare ett nytt ställe med massor av nya människor och göra saker som inte alls brukar vara en del av livet och vardagen. Det är en knapp vecka på en ö där ett barn varje dag vill åka hem och ekar den informationen tills det är nästan det enda du hört på en dag. Det är badstränder med läskigt vatten och ännu mer läskiga människor. Det är konflikter och stress och en mamma som går på knäna, en mamma som ligger på soffan och längtar så det värker i bröstet att semestern äntligen ska ta slut så hon får vila.
Som känner det som livet är en stor skiva som skulle läggas på två stadiga pelare...och nu står hon där själv och balanserar så det värker i kropp och själ.
"Du gör det så fint" säger barnens kontakt på BUP...
Kanske, men ändå finns stunder då knäna sviktar under mig.
Stort då att inse vikten av att våga ta en utsträckt hand.
Det var så lite som krävdes för att räta upp mig...en pytteliten JoelKnuff.
Att sitta uppkrupen i en soffa och dricka en kopp te jag inte gjort själv.
Se en film som effortless bara valdes.
Äta en frukost i ett kök som dammsögs av någon annan som bara såg att det behövdes, som torkade av golvet så att ljuset nu reflekteras från rena golvytor när jag ställer tallriken i micron och sätter mig ned.
På tisdag börjar jag jobba igen.
Välkomnar vardagen.
Men för stunden lycklig
över ett golv som skiner lite extra
och över en tekopp som bara materialiserade sig på mitt köksbord...
och en ork som känns lite större idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar