måndag 24 juni 2013

Samma, lika, annorlunda

När man har barn som tänker annorlunda 
måste man själv också göra det...
hela tiden vara steget före och tänka ut det som man egentligen inte kan tänka ut, 
parera och vara beredd på det som knappt går att vara beredd på.

Vi har just lämnat Edvin i bussen till Kollo, han satt där med tårarna hängande i ögonfransarna och mamman hade själv mycket nära till gråten när bussen väl åkt. Stora känslor som liksom känns i luften men som är svåra för alla att förstå.


Väl i bilen gråter Lillebror helt förtvivlat!
-Jag tyckte så mycket om honom!!

Att systrarna just varit på kollo i en vecka och kom hem dagen innan...
har inte förberett Lilleman på vad det betyder
att Storbror Edvin också ska på kollo och sätter sig i en buss och åker iväg....

Inser när jag pratar med honom 
att han tror att Edvin åkt för alltid och aldrig kommer tillbaka....
en otröstlig liten kille som gråter förtvivlat medan bilen susar genom staden
En gråt som är fruktansvärd och djup och sliter i ens inre.

-Vi sätter på låt nummer 10, säger storasyster Alma, hon vet att det är Vilgots favoritlåt.
Lågsamt tystnar gråten.

Han trodde verkligen att Edvin aldrig skulle komma tillbaka?!?!

Då kommer mammans egna tårar för en viktig parering som hon missade...
För en liten kille som blev tvungen att ta in sorgen att ha förlorat sin bror för alltid...
som behövde gråta den gråten, känna den skräcken, inte kunna förstå..

Hur lyckas man vara steget före alltid?

2 kommentarer:

Unknown sa...

aaaww poor guy. Hope Edvind will come back soon :-)

Anonym sa...

Det är ju helt fruktansvärt. Jag har aldrig förstått att ett litet barn kan uppleva en brors resa på det sättet. Du som mamma har ju ändå gjort ditt absolut bästa att tänka om och tänka till. Det är omskakande ända in hjärtat att hans verklighetsuppfattning är så annorlunda. Jag hoppas, hoppas att du kan tänka med tiden att du inte kunde förbereda dig för detta. Har du någon att prata med? Någon som inte bara vill bortförklara eller släta över. Annars kan du och jag höras, bättre än ensamma tankar även om jag inte känner din son. Stor kram Helena!!