Ville länka en krönika av Mia Skäringer...och råkade nästan skriva en själv :)

Världens bästa Christina länkade, igår på facebook, en krönika som Mia Skäringer skrivit,

efter att ha läst den vill jag dela den vidare. 

En av de bättre texterna jag läst. Ingen situation är samma 

men det var lite som vid första träffen på "Neuropsykiatriska"

....igen kände jag; jag inte är ensam.

För det är ensam jag känt mig...ensam och nedssläppt i ett helt främmande land..med förbundna ögon.

Ensam när förskolefröknar på ett dagis tar in till samtal och säger
"ditt barn är autistiskt, lägger klossar i rad hela dagarna och kan fortfarande inte namnen på varken personal eller andra barn. Vi har infört lekterapi nu för att hjälpa, vi har en pedagog som jobbar med att det inte finns någon grundmotorik och inget utvecklat tal"

Ensam när förskolefröken på annat dagis
trycker upp en mot hallväggen och stirrar ilsket på en och säger
"Hur kan du vara så elak mot ditt barn att du vill ha en diagnos, det är inget "fel" på barnet, det är dig det är fel på".
Samma fröken som motvilligt erkänner att barnet lägger sig i en stor väska och ligger där i ett par timmar varje dag med locket stängt....men "det är lek och som det ska vara" och jag är konstig som tycker att mitt barn kanske behöver få vara trygg i verksamheten istället.

Man lever livet i en okänd värld, en värld av att vara vilse,
en värld där kartan långsamt målas upp av färger i hallen och bilder på lådor, i scheman och rutiner
och i att försöka och försöka och försöka igen.
Misslyckas och lyckas...
...hela tiden ett trevande...
Lyckas..... och av osäkerhet ta bort det som lyckades
Misslyckas.... och fortsätta likadant ändå....

Känslan av vilsen sitter inuti....i hjärtat som vill barnen allt!
Du är hård med dig själv, beskriver inte dig själv som det är
Säger sambon, min förkämpe, inför alla vid föräldraträffen på Neuropsykiatriska.
Du är jättefin, jättetydlig, noga och försöker hela tiden, 
du ger aldrig upp om dina barn!

Jag har inte kartan, jag vet inte vart jag är på väg. Jag vet bara, att för hela familjen vill jag komma till en slutdestination, med hela lyckliga människor som tar sig an livet trygga och glada och med en känsla av att vara kompetenta allt utifrån sin situation.

Redan nu försöker jag förbereda, packa väskan om man så säger, utan att veta vad som ska vara i den, 

skidor...badbyxor? en extra mössa..behöver man ha mat med på resan...?

Det finns redan ovärderliga skatter i väskan,  som märks här och nu...men...

Kanske packar jag för mycket...kanske packar jag ned något som aldrig kommer behövas?

Väskan är tung att bära, visst, 

men det kanske är det som är att vara förälder?

För barn är barn 

och just nu är det jag som bär det mesta av packningen....

just nu gör det kanske därför ingenting.

Jag får tänka som så...att det jag packat ned som inte kommer behövas....

får de hiva ur när de kommer fram.

Min farmor satte på mig två par strumpbyxor utanpå varandra när jag var liten, 

för hon var rädd att jag skulle frysa.

Jag minns att jag tyckte hon var förryckt. 

Idag har jag bara ett par på mig, 

om jag fryser tar jag på mig överdrag...

men jag minns fortfarande

att min farmor brydde sig nog 

att försöka kränga på en motspänstig unge 

två par korviga stickade strumpbyxor utanpå varandra.

Klickar du på texten nedan så kommer du vidare och kan läsa krönikan.