När jag var liten hade jag egna skridskor och längdåkningsskidor.
Jag hade det nog varje år...från jag var ganska liten.
Första skridskohjämen, en gul, fick jag i julklapp,
av morfar tror jag, när vi bodde i Dragonvreten i Vallentuna, kanske var jag 4 eller 5?
Nu undrar jag hur det kunde vara så och vad det kostade...
hur man gjorde med storlekar och ständigt växande fötter?
Mina barn har inga skidor....ganska ofta klandrar jag mig själv för det...
Tills idag
då Elvira messar mig från skolan....
en kompis har inga skridskor till gympan...kan jag komma med några...?
Hon messar mig...för att hon vet...att mamma KAN.
I mina gömmor från loppisar genom åren finns skridskor i alla storlekar.
Inte jättevackra, inte jätteslipade...men det finns.
Mamma kommer till skolan med storlek 37, 39 och 40...vilka passar bäst?
"Är det någon mer som behöver"
säger dottern med stolthet i rösten
och mamman känner hur det blir varmt och lite mysigt inuti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar