Dansdags

Allvarlig och nervös 

väntar Alma i omklädningen till dansen.

Äntligen, äntligen ska hon få gå på dans!

-Hej....säger mamman glättigt till dansläraren som rör sig som en balettdansör över golvet och vars långa, nästan vita, hår sveper undan, som en ridå som går upp, när hans blick möter mammans....-är det du som är chef här?

-Nej! säger han ogillande, det är jag som är dansläraren här!

-Okeej....jag tänkte bara höra...för vi har missat ett par gånger för vi har varit sjuka....ville bara försäkra mig om att det går bra att Alma kommer idag..?

Han sveper med sin blick över Alma, som står bredvid mig, nervöst sammanbiten. Höjer ögonbrynen en bit och säger:
-Vi får väl se! om hon klarar av det....
-Eeeh okej....(mamman kontemplerar den inbetalade avgiften på 849, för henne ganska stora, kronor)

-Det är tur!! att du inte är i gruppen med barn som är 9-12...då hade du aldrig klarat av det! Men nu har du kanske en chans....
....du ser ut som du kan lyssna bättre än de andra här borta..
.....eller hur! Han viftar med handen åt de barn som glatt springer över golvet och kastar sig i mjuka mattan.

-Okej...säger mamman...men om vi inte vet så kanske jag ska vänta här och så åker vi om det inte funkar?

-Du kan inte vänta här!! Det skulle aldrig gå....du får vara där ute!!

-Eeeh okej....

Tar med Alma åt sidan...

-Du gumman, jag åker hem nu och kommer hit om en timma, är det okej...? Du får lyssna på honom och se om du tycker det är roligt...tja du hörde ju vad han sa....

-Jo! Jag förstod! Jag får inte göra fel, för då får jag inte vara med!

Omg...

Har jag kommit rätt? 

Är det här verkligen barndans i skolans gympasal?