En omtanke som aldrig tar slut....

När Göran skulle åka in med släpet så frågade han mig om det var någonting jag ville ha från affären.
Jag var så trött och kom inte på vad jag ville äta...svarade
"vet inte...du kanske kan överraska mig med ngt bara, om du vill"

Åt lite flingor i mörkret i köket medan jag ordnade fasta nätet som en överraskning åt Göran.

Somnade sedan som en stock.
Har ett vagt minne av att Göran kom hem.
Att han såg hur jag mådde och hämtade min migränmedicin,
minns att han sa att skulle ta en semesterdag och ta det sista i lägenheten.

Minns att jag bäddade om Vilgot som grät mitt i natten
och låg bredvid honom och sjöng
"Uti vår hage"

När jag vaknar, av att en morgonpigg Edvin dyker ned i min säng, sover Göran fortfarande.
Känner mig som en liten ninja när jag kopplar loss hans iPhone med inställt alarm
och tar med det ned på nedervåningen.
Öppnar kylen för att plocka fram lite frukost till barnen.....ser då att kylen är fylld med hela veckans mat och skafferiet med kex, flingor och annat smått och gott.
På bänken ligger till och med några nya ficklampor.

*överväldigad*
Undrar om jag kommer sluta att förundras?