Att stega upp sin egen stig.

Jag funderar över det här med svårigheter.
Försöker komma fram till den plats inuti där jag slutar fråga varför?
och istället frågar vad lär jag mig av det här?

Det är så lätt, när livet totalförändras,
att man av vana griper efter vanda lösningar.
En ganska lång process att inse att det som fanns, finns inte,
att det är dags att kliva av den utforskade stigen
och harva runt i snårskogen tills man hittar sin väg.

Kanske är det så att en ny stig bildas
om man bara går på samma ställe flera gånger.

Kanske är det då bra mitt i allt, att prövningarna återkommer,
gång efter annan
i ungefär samma skepnad.

För det känns som att dom gör det.
Men som att livet vrider upp volymen lite.

Rufsar om en i håret och säger,
Jo du var duktig som klarade det här,
men bara just därför
ska du får en större utmaning den här gången.