Simelise

Jag har alltid haft en något oformulerad känsla av hur jag önskade att mitt hus skulle vara...levande på något vis....ett hem som andas gemenskap och glädje...Ville bo nära till naturen, nära till människor, nära skola, nära livet....det gjorde jag men ändå....

en känsla av "fel".

Idag slutar jag jobbet 13.
Hinner inte ut ur klassrummet innan barnen kastat sig över mig med frågor om kompisar som vill med hem. Fast lägenheten fortfarande inte är färdiginflyttad fylls den med barn, i alla rum leks det, pratas och skrattas det. Flickor i köket steker plättar, pojke och flicka i hallen leker med lego, utanför i lekparken leker två flickor till och mitt i allt en liten kille som får den uppmärksamhet barn utan egna småsyskon ger.

Omsluten som av en varm filt av ljuvlig härlig glädje går jag runt och småplockar i de sista kartongerna....och då slår det mig....

en känsla av "rätt".