Vilgot pratar, han pratar väldigt mycket och nästan hela tiden, litet litet pojkprat om livet och den stora världen men ibland kan mamman inte ens koncentrera sig.
-Älskade vän...du pratar ganska mycket nu...
-Jag älskar att prata!
-Jo jag vet vännen....
-När man blir sjuk då kan man kanske inte prata, för man tappar rösten då, så jag älskar att prata, för jag kan prata!
Det monologa samtalet fortsätter att flöda över mamman, det ena området efter det andra plockas isär i molekyler. Mamman känner hur det blir som en luddig filt tillslut, orken att lyssna och svara avtar för varje sekund.
-Vilgot, vännen....jag tror du måste sluta prata nu, jag tycker också om att bara vara tillsammans med dig utan att man pratar, det kan vara tyst en liten stund vet du...
-Meeeeen Mamma!
-Ja?
-Jag älskar du dig så väldigt, väldigt! mycket, det är därför som jag pratar med dig nu hela, hela tiden!
*smile*
Vad finns det för comeback på den.... prata på älskling :)
5 kommentarer:
Underbart!!! Äntligen ett blogginlägg Marie. Kram/Christina
Ja, jag säger det samma. Det var på tiden. Det är bra att barnet vill prata med sin mamma. Den omvända situationen är förmodligen fruktansvärd. Det finns även mammor som inte vill prata med sina barn och det är lika fruktansvärt. Nej, prata på! Det är förmodligen utvecklande.
Puss
"O"
Ett släkt drag kanske ;)
Orkar du, så njut! En dag finns det ingen kvar just hemma hos er som pratar. /Inga-Lise
Va härligt!
KRAM Karin
ps. Gud hör bön: jag ska inte skriva uppsats själv, utan med Björn som bor i min korridor! Bara så du vet...
Skicka en kommentar