Simelise

-Ååååh jag vill inte ha pyttipanna, jag vill ha pannkakor.....pojken rasar iväg, arg på syskonen, pyttipannan, hela livet verkar det som. Osams är dom, de små, vem ska leka med vem, vem är en bebis, vem får vara med. Plötsligt går allting fel. Näven far genom luften, tårar rinner på lillebror, uppbragd storasyster stirrar ilsket.

-Säg förlåt! säg förlåt annars vill jag att du stannar på ditt rum! säger mamman.
Han gör inte det, han smyger sig ut, i trappan upp hittar jag honom med ett pinne-svärd i ena handen och en kattunge som sköld på andra armen.

Hans ögon möter mina.

-Om jag tar pinnen kan du hålla kattungen lättare, den håller nästan på att glida ur din famn, det är nog inte skönt i ryggen.
Han ger mig pinnen och håller ömt den lilla fluffiga kattungebollen.

Jag sitter på ett trappsteg i trappan med min pojke i famnen, i sin famn kramar han i sin tur nästan lite för hårt om den lilla kattungen. Söker att bli både omfamnad och att omfamna i en så svår stund i hans värld. Söker den tröst jag menade att ett ord skulle ge syskonet.
Jag sitter där och stryker med mina fingrar genom hans lugg och snusar i hans lätt febervarma nacke. Känner in med hela min varelse den kamp som pågår i hans inre, den svåra kampen med det egna samvetet, med det växande förståndet, med insikten om det man borde men ändå inte riktigt kan.
Säg förlåt säger jag, säger alla vuxna, förlåt...ett ord bara, tanken bakom följer inte automatiskt men är det som sker inuti pojken i den här stunden helt ordlöst.
Plötsligt är tryggheten och den ovillkorliga kärleken till övermåttan bekräftad och han skuttar upp och på en sekund lyser ansiktet igen, vill du se mina Petshopar mamma?
Självklart, jag vill titta.

Han tittar mot köket, ser på mig och säger "vad gott med pyttipanna!" Ord som egentligen betyder, förlåt att det blev fel, förlåt för allting.
Han går upp sen, utan att slåss med syskonen mer.