Liten kille kommer tassandes, iklädd supermannen pyjamas med cape och allt. Jag lossar capen och bär honom till våran säng. Han kurar ihop sig mot mig, river på myggbett som klias i halvdvalan, sedan lägger han sin lilla knubbiga arm om min hals och somnar, snusar sin varma andedräkt mot min kind.
Det är först då, när han är så där fantastiskt nära som bara en treåring kan vara, som känslorna hinner ikapp mig. Jag inser att katten Higgins som ibland driver mig till vansinne med sin kelsjukhet kanske aldrig kommer hem mer.
Då kan jag inte sova trots liten varm knodd i min famn, rastlösheten river i mig, lyssnar till varje ljud utifrån, kan det vara Jonas? Kommer Higgins hem igen?
Då känns en timma väldigt länge, då blir jag nästan veterinär på kuppen och tänker igenom varje tänkbar räddningplan.
När liten kille vänder sig om i sömnen sätter jag mig vid datorn, klockan är 5, jag borde sova, men det går inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar