Simelise

Redan vid inskolningen till pojkarnas gamla dagis såg vi saker vi verkligen reagerade på.
Små saker, konstig planering, en röra man inte kan riktigt sätta sig in i, flicka som tvingades ha tofsar i håret mot sin vilja, ett mycket sarkastiskt tonläge som användes ofta.


Jag vet inte varför vi inte gjorde någonting åt det, kanske tänker man inte på att man har en valmöjlighet när det gäller kommunala dagis.
Man är ju själv pedagog och tänker att man råkade träffa dem på en dålig dag och att det säkert blir bra.

Sen kommer historierna om att fröken skriker så man blir rädd, att hon drar en i armen så det gör ont. Ens lilla mjuka söta barn blir springigt och våldsamt, han gömmer sig direkt han gör någonting fel helt plötsligt han blir annorlunda mot förut. Fortfarande tänker man, åldersrelaterat, trotsålder, hur ska vi jobba med det här på dagis, det blir nog bra. Fröknarna säger ju att han har livlig fantasi och ljuger....att de inte ens får slå barn....

Sen hittar man honom utan regnkläder i regnet under en stupränna helt dyngblöt med henochschönlein och ont i benet, tårarna rinner för han kan inte gå bort från hörnet där han står för stöd, han kan inte hindra vattnet som öser ned över hans dåligt klädda kropp. Men man tänker "hur ska de hinna se allt, de missförstod säkert, de visste ju inte att han plötsligt blivit sjuk". Historier om fröknar som äter ägg och tårta när barnen ser på och barn som tappas bort i skogen och minst sonen som ska ha lämnats ute när det var lunch, ensam på gården utan att någon kom och hämtade:
"Mamma idag fick jag be min fröken på skolan att gå in med Vilgot han stod ensam ute på gården och grät"

Det blir slutligen för mycket.

Mycket har passerat och efter ett halvårs skrik på nätterna och kissande i sängen som slutligen kunde härledas vara ett beteende som bara hörde ihop med "dagar jag ska vara på dagiset" tog vi slutligen beslutet. Fortfarande med skuldkänslor, vi är "de jobbiga föräldrarna nu" så kändes det.

Inskolningen på det nya dagiset började med ett besök i förra veckan. Då hade vi haft pojkarna hemma från dagis sedan mitten på december, mestadels då vi har en kuslig förmåga att alltid, alltid, alltid vara sjuka, men också genom att betala tusentals kronor till hushållsnäratjänster-tjänsterna vi har tillgång till och det faktum att jag är lärare och har jullov och Jonas hade glömt lite semester.

Inskolningen gick bra, som jag skrivit innan landade de mjukt på klippan :)
Men ändå, direkt började Edvin sova orolig igen och kissa på sig.....kissade första natten....kissade andra natten....

Då tänkte vi, det är kanske inte det förra dagiset specifikt det är fel på, trots allt han sagt om elaka fröken och allt konstigt vi sett, det kanske är så enkelt att Edvin inte klarar av dagis och den stress det är att inte vara hemma eller ngt sådant.

Men så igår sa Jonas, "tänk om han kissar för att han måste åka till dagisparkeringen när jag hämtar tjejerna varje dag....det kändes som en långsökt teori men när vi skulle hämta igår så "behövde" jag kissa och hoppade av på vägen vid vårat hus och frågade Edvin om han inte skulle följa med in och ge katterna lite mat innan vi skulle åka för att handla.

I natt sov min son som en prins igen, hela natten, inte ett ljud har vi hört från honom.

Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan, vad har egentligen hänt på "gamla dagis"? Vems personlighet morphas just nu? Eller var det bara min son?