Simelise

Jag undrar om det någonsin blir lättare. Undrar varför det är att jag tror att det är ett tecken på omognad hos mig som lärare att jag inte bara släpper en klass helt krasst och går vidare. Kanske är det egentligen tvärt om en bra sak, bra att jag vågar engagera mig, vågar känna, vågar tycka om, älska och bry mig om.

Jag är så glad för mina nya elever, klassen verkar så himla underbar och jag verkligen längtar efter det här året. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på min 8:a...dom är nior nu.
Säkert har det hänt massor över sommaren, kanske ser dom inte ens helt samma ut, stora nior på väg ut i livet....allvar liksom.

Jag har tänkt på dem i sommar, funderat på mailen Madde skrev, hur det går för henne, hur det går för alla andra. Tog en liten sväng förbi hennes blogg idag, tänkte se att allt var bra.....hittade en text, skriven idag...till mig!

Tårarna bara rinner, goa underbara Madde....jag ska köpa din bok :)
Jag saknar dig! Jag saknar dig och alla de andra. Hälsa från mig när ni sitter där ute på rasten och hänger kring bordet och pratar. Säg hej från mig och säg att jag saknar er också, men vet också, som jag vet, att det kommer att gå bra för er, ni är skatter var och en, i er ryms världens alla hemligheter och en oändlig potential, ni kan nå precis dit ni kanske inte ännu vet att ni vill, era gömda drömmars mål.
Allt är möjligt!