"Är du bakfull eller??"

.....sa en av mina elever när jag klev in i klassrummet i morse...det skulle varit den längsta bakfyllan i historien i såfall som varat i nästan 11 år.
Jag vaknade med en gräsligt huvudvärk, jag får sådan ibland.

Den har hetat allt från inbillning till stress genom åren och jag har bara gillat läget.
Det är underbart med tonåringar; du ser för jävlig ut, du ser helt hög ut, vad gör du här ekade det i korridoren, ta en panodil och åk hem sa en elev som jag inte ens känner.

Så jag gjorde det....nja jag tog ingen panodil men jag fick skjuts hem av Natta.
Väl hemma sov jag en timma, vaknade med minst lika ont i huvudet, pratade med vårdcentralen och fick åka ned och träffa en läkare.
En serie mer än fåniga tester genomfördes; följ mitt finger, vänd dina händer snabbt så här *vrid vrid vrid vrid* lys i ögonen, grejsa på och så det obligatoriska blodtömmandet i armen.

Sen åkte jag hem med "klockren migrän med aura"...det visar sig att det inte är stress som gör att jag tappar mitt synfält innan huvudvärken kommer.
Att jag blev av med min "spänningshuvudvärk" samma år som Jonas och jag gifte oss beror tydligen mindre på kärleken :) och mer på att jag blev gravid och slapp min odiagnosticerade migrän i några ammandes gravida år.
Den är inte odiagnosticerad egentligen för skolsyster som såg mig under ett anfall när jag var 17 skickade mig till läkaren omedelbart och då fick jag samma diagnos och imigran utskrivet, men sedan var det så många som pratade om det röriga livet och stress att jag glömde bort det där, det var väl mer hemtamt att tro att jag inbillade mig.

Men det gjorde jag inte och en liten rosa migräntablett senare så sa min man där han låg bredvid mig på sängen "wow, nu ser du helt annorlunda ut i ansiktet"
och smärtan smälte bort och helt plötsligt ville jag inte längre slå alla som pratade.

Får väl tacka mina elever :)