En ode till mina barn

Mina barn, mina änglar, prinsar och prinsessor, hjältar!
Jag älskar er för alltid, över allt annat.

När jag ser dessa underbara skapelser, ser hur de var och en på sitt unika sätt är perfekta och ljuvliga, smarta, vackra och fulla av kärlek så förundras jag.

Tänk att jag fått gåvan att möta dem i mitt liv, gåvan att få älska dem och vårda dem.

Hela min barndom sökte jag
en familj, en trygghet, en borg
och jag tog det jag fann, där jag fann det.

Hela tiden längtande till den dagen då jag själv skulle få chansen att skapa någonting bestående, göra ett försök att älska villkorslöst och bli älskad tillbaka, det sistnämnda tyst viskat inuti, för sedan första gången "tryggheten" talat ut orden
"Ja, jag hatar dig, vad annars kan man göra med ett barn som du",
allt sedan den stunden trodde jag nog inte riktigt att kärlek var för mig att få,
bara att ge
till alla andra
för att ingen jag mötte skulle behöva känna sig så ensam och vilsen som jag.

När mitt äktenskap tog slut, inte av brist på kärlek, utan på grund av svårigheter som aldrig lyckats överbryggas då rasade min värld.

Min familj!
Borta!
Tryggheten...
skingrad för vinden.
Min borg!
Rasad!

Ett år har gått.
Ett förvirrat, vindpinat år.
Förblindat sökande i mörker och dimma.
Vem är jag?
Vad är kärlek?

Slutligen när jorden bävar som mest,
när den rämnar under mig,
när jag tror att allt hopp är ute.

Då inser jag.
Familjen är kvar,
tryggheten
borgen.

Jag och barnen.
Vår kärlek,
hur jag älskar dem så hjärtat inte finner ord
hur de älskar mig ovillkorligen.

Jag har hittat hem.
Hela tiden så vilsen,
men ledd av kärleken,
Hem.

Mina barn är en gåva
Jag hoppas jag under en livstid lyckas ge dem allt de behöver
övermåttan av kärlek.