Det bor minst en konstnär i vårt hus....

-Titta mamma, jag ska vara konstnär idag....
....säger yngstdottern....Titta på min vackra tavla!!

Hon som här om dagen glatt delgav familjen vilka tricks det fanns för att få stå längst fram på scenen när man sjunger i skolan, även när man inte är kortast.....

.....och plötsligt stod det klart för mamman varför dottern sprang runt på scenen hela tiden under skolans musikal.....hon ville helt enkelt synas bäst....helt ogenerat.

Känner igen känslan.....den totala känsla av kontroll att stå i ljuset på scenen och veta att man håller alla där i salen i sin hand....att man med sina gester, ord och med sitt tonfall kan flytta hela publiken precis dit man vill känslomässigt.

Hela mitt liv har det sinnliga berört mig så djupt, musik, pianospel, att teckna av de jag tycker om, att ta kort på vackra saker eller fånga ögonblick, naturens storhet och geologiska händelser, vacker poesi, böcker som tar en med till svunna tider eller djupt in i författarens själ, att hitta precis rätt ord att uttrycka mig med när jag skriver.....

Jag är glad att hon har självförtroendet jag saknade.

Jag är glad att hon har fått behålla känslan av sitt eget värde, sin egen förmåga och vad som gör henne glad i livet.

Jag är glad att lärarutbildningen lärde mig, som lärare, människa och förälder, att se barns skapande att bekräfta och lyfta, att ta på allvar och hur stor skillnad jag kan göra i en människas liv, med mina ord och med min kärlek.
Jag är också glad att jag kan inspireras av barns mod och självklara självförtroende till att våga, till att se mitt eget värde.