Ensamma mamman

Det finns gånger då det kan bli ganska kännbart att man är själv med allt.

Visst kan vardagen, med allt ansvar, ta på krafterna
men när man ligger på sängen och blundar för att hejda illamåendet som sköljer genom kroppen och "öronpiparen" glatt och ogenerat annonserar att de flammande kinderna betyder feber då känner man sig ganska snabbt lite extra ensam.

För barn är barn med barns behov, även när en mamma är sjuk.

Barn ska hämtas, mat ska lagas, läxor ska kontrolleras, tänder ska borstas, sagor ska läsas.
Barn vill prata, krama, tröstas, ställa frågor, ha någonting att dricka och tas om hand
oavsett.

Det är ganska otroligt de där stunderna när man ser sig omkring
och förväntar sig att spana över en tom horisont
att se att där finns det andra som ser och bryr sig om,
som hjälper och avlastar
fast de inte behöver,
inte förväntas.
Som hämtar barnen på dagis och sysselsätter dem en stund,
som frågar om man behöver hjälp att lämna på morgonen.

Rätt så fantastiskt att upptäcka att man inte är så ensam som man tror.