Simelise

Det ligger en lapp på bordet i arbetsrummet och när hon läst den känner hon hur en sorg väller upp inuti över otillräckligheten, över att inte få visa, inte få vara allt det hon vill vara, nu och på en gång. Planerar upp strukturerar, rycker i trådar, stressar vidare mot dagis, klär på och tar med hem, liten sjuk kille, han som på morgonen talade till döva öron, som sa att han var sjuk, sa att han behövde vara hemma, han som i alla fall hamnade på dagis. Klär av i hallen stressar vidare mot affären, i kassan står en kvinna bakom, med bara en snusdosa i handen
"ta du och gå före...."
infostrad artighet och vänlighet,
"nej tack...det behövs inte, jag har inte bråttom"
"Okejdå"
...packar upp på bandet, vänder sig mot kassörska
när kvinnan fortsätter
"Det har inte du heller...det vet du va?"
"Ursäkta?"
"Ja...du har inte bråttom heller... det vet du va?"
Hon ser med forskande blick och fortsätter...
" Jag visste inte det förut....jag trodde jag hade bråttom.....tills jag for i väggen, minns bara att jag ringde min tandläkare, sen låg jag i ambulansen nästa stund, sjukhus blev det....det var inte så kul"
"Oj då....ja nej du har rätt...."
"Ja...du har inte bråttom, även om jag ser att du tror det..... spelar ingen roll hur mycket du springer du kommer inte fortare fram i alla fall....kom ihåg det...kom ihåg att stressen är helt onödig"
Hennes röst pickar små, små hål på skalet....
Ger spontant en kram, en kram till....
"tack"
glömmer visakortet i kortläsaren...
hon ler snett...säger med hög röst
"Där har du ett tecken du...."

Finns bara nu.
Nu och precis just nu.
Vad som egentligen är viktigt är inte svårt att veta.
Måste våga lyssna inåt.