Jag vaknar utan att veta riktigt vad som väckt mig. Den där första stunden innan verkligheten riktigt hunnit in i ett nyss sovande sinne känner jag bara att någonting är fel, ligger tvärs över sängen med huvudet på Jonas kuddar, hans sida av sängen är tom.
Då hör jag det, rösten som väckte mig, en liten sorgsen Vilgot går runt på nedervåningen och ropar efter pappa.
Jag går ned och gör honom sällskap vid morgon tv medan syskonen börjar vakna till liv.
Vi äter frukost i skenet av tända ljus. Jag läser några kapitel ur "Bullerbyn" medan barnen mumsar havreplättar med sirap.
Det är sinnebilden av en perfekt morgon egentligen, men ändå inte eftersom en saknas.
Semestern är slut för pappan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar