lördag 22 augusti 2009

Augustifestivalen

Lamporna blinkar och musiken ljuder över bygden, det är festival i stan, tivoli, underhållning, karnevaltåg, marknad, you name it....

Jag måste göra en stilla betraktelse över hur man ändras och växer ikapp sitt jag.

Jag kan minnas, och det är ju inte för länge sedan, som jag nog
upplevde att jag uppskattade att gå på marknader och då jag med lätthet köpte på mig oändliga mängder junk och livet kändes riktigt bra med en stut snurrade karameller i handen.

Idag måste jag säga att de hos mig mest bevarade upplevelserna är av ett helt annat slag. Det är bara att konstatera att jag föll iväg långt bort från trädet, så som jag uppfattade det.

Staden var delad i två läger idag:

H
uvudgatan kantades av marknadsstånd, matstånd och underhållning allt dränkt i sillystring spray, blinkande lampor och packat med nöjeslystna norrköpingsbor....

Som kontrast stod Vasaparken där symfoniorkestern gjorde sitt första uppträdande med endast familjen Stare som publik, den enorma gräsytan var nästan tom även om några föräldrar och barn dragit sig bort från det brevidliggande tivolit för att tillverka trummor och spela musik tillsammans med orkestern.

Kanske är det så att jag behövde kontrasten mellan den dunkande, skräniga musiken som tvingade mig att skrika högt för att höras av barnen på tivolit och den stilla stund då jag vandrade efter barnen genom utställningen av Akseli Gallen-Kallela på konstmuseumet för att riktigt slå ihjäl fördomarna jag hade

om vem jag nog trodde att jag inte ville vara men ändå var....
och att det faktiskt inte utgjorde ett problem


Jag åker gärna berg och dalbana med armen om något av mina barn men större glädje var att skapa instrument tillsammans och att se hur olika konstverk berörde barnen olika då de ju är fyra så olika personligheter.

Kanske den största glädjen var att mina barn inte alls tyckte det var konstigt eller mindre roligt att gå iväg från
allt det blinkande och in bland tavlorna i galleriet.

När vi åkte till stan idag tänkte jag på hur mycket barnen skulle älska tivolit, det fanns inte ens med i tanken att jag någon timma senare skulle stå och samtala med min fyraårige son om en illustration till Kalevala eposet.

Jag är glad att mina barn rör sig så ohindrat mellan dessa två världar vi mötte idag, att de kan uppskatta tornado likväl som Gallen-Kallela, att jag får vara jag och att dom är dom och att allt inte är som jag tror att det ska vara.

1 kommentar:

Anonym sa...

Hoppas ni är nöjda med er visit på augustifestivalen. Jag som sa att jag tyckte ni skulle gå.Promenaddags snart?/Christina