Simelise

Vilgot satt i trappan och hamrade sina mer privata delar med en leksakshammare.

Mamman försökte lite fint påpeka att det kanske inte var så där jättebra att hamra på snoppen, "gör det inte ont?"
Varvid han med ett brett leende svarade att det inte alls gjorde ont *bank, bank, bank*
"Men du Vilgot, man ska vara rädd om snoppen....och så fick mamman en smart tanke...och om bebisfröna"
Detta besvarades med ett riktigt föraktfullt skratt "Jag har inga frön!!!" *bank, bank, bank*

Fram med babyboken och några schematiska bilder på kroppen och bebisen som växer i magen. Det blev en stund av heavy revelation för min yngsting, han gestikulerade stort och med förundran konstaterade han att snoppen skickade in fröna i magen och oj där var det ju en bebis. Då kom han vidare på att han ju faktiskt varit en bebis och pekade på min mage och naveln och funderade hur mycket som helst över om det verkligen var sant att bebisen kommer ut i snippan och om han kröp ut och om han låg upp och ned.

Det var inte utan att mamman kände att budskapet verkligen gått fram och avslutade klämkäckt med:

"Så då förstår du varför du inte ska banka på snoppen, man måste vara rädd om fröna så att man kan bli en pappa när man blir stor"

Då bröts hela den förtrollade lilla "blommor och bin" stunden och sonen tittade helt kallt på mamman och sa:

"Jag ska inte bli pappa, jag ska bli en ROBOT!!!"