Edvins ont har kommit tillbaka, jag hoppas att det bara är en tillfällig visit och inte tecken på att någonting mer är fel. Han vaknade natten till igår och bara skrek och skrek och skrek, fäktade med benen och åt njurarna till. Så liten, så ontig, sträckte ut armarna mot mig när jag for, så sårbar....
Det går liksom inte riktigt att förklara men oron blir så himla stor, som att inget annat finns fast man egentligen vet att det troligen inte är någonting nytt och farligt, bara en "liten" henoch schönleins purpura på återvisit.
"Jaha och du är på jobbet...?" sa dom på sjukhusets barnmottagning när jag ringde....."jo"...urskuldrande...."han är med barnflickan idag"....."jasså" sa dom vasst och lade till med viss skärpa "nå hur är det med honom? Jag antar att du ringer hem och hör med jämna mellanrum nu när han är så dålig"
"Jotack, han mår bättre när han får medicinen"...... och barnflickan har jobbat hos er innan....men tack för det dåliga samvetet, det hade jag, som arbetande fyrbarnsförälder, inte redan ett.....tänkte jag, men sa inte....
Kom hem till en förtvivlad pojke som inte alls fått sin medicin och till ett veritablet kaos, lite borde man kunna vara överallt, det borde komma med föräldrakursen på något vis; fem poäng allomfattande förmåga.
Idag var det Öppethus på jobbet mitt i allt det trötta. Jag önskar att öppethuskvällar kunde ersättas av mer jämna besök av föräldrar i verksamheten. Man hinner inte prata med så många, man är trött, eleverna är trötta och det är ju inte riktigt som vanligt när man jobbar till publik.
Igår kom jag hem och somnade framför bompa med tre barn i knäet.
Idag kom jag hem nästan som i koma, vill bara lägga mig och sova.
Välsignat med kompledigt i morgon, synd bara att man ska upp tidigt och köra barnen till dagis och skola :)
Sova...när ska man göra det då? Vad hände egentligen med min fixering på nio timmars sömn per natt....
Den kommer nog tillbaka.....snart.....hoppas jag....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar