Simelise

Det var någonting nästan övernaturligt och majestätiskt över svanen som bredde ut sina vingar och trampade upp fart i Bråvikens kalla vatten denna oktobermorgon. Jag kände mig privilegierad att få se någonting så vackert, att få vara en del av detta stora som är naturen omkring oss med de varelser som befolkar den. Upplevelsen stannade hos mig när jag körde vidare, den var så stark.

Så kom jag in på de slingrande vägarna mot jobbet och mötte en rad av grönklädda män med starkt oranga band på jackorna. Längs med vägen stod gigantiska, fina, silverblänkande stadsjeepar uppställda på rad, en stark kontrast mot allt de mjuka gröna.

Jag såg gevären över männens axlar och plötsligt slogs jag av det absurda.
Där från sina små torn i skogen kommer de snart öppna dörren till samma naturupplevelse som den jag just haft vid vattnet. Inför dem träder skogens kanske mest imponerande djur fram, frostbiten mossa, träden skimrar i guld, han står där och ser på dem med mjuka starka ögon.

Och dom skjuter.
Inte för att de är markägare och ska hålla efter en population i första hand, inte för att de måste döda för att ha mat på bordet. Knappast för att de inte har råd att ta en del av jeep pengarna och köpa filé för.
Utan bara för att.
Man är kanske inte lika mycket man i köttdisken på Ica.
Eller?